Sugar mountain

Är det söndag igen? Det är visst alltid söndag just nu. Jag vandrar runt i en ständig söndag. Nej, det stämmer inte. Men tiden går fort och är konstig. Har gjort allt och ingenting den här veckan. Bevittnat psykisk stress innanför domstolens väggar. Navelskådat. Ätit torsk. Fått beundrarmail (!) och komplimanger som jag inte kan hantera. Jag är 23 år och kan inte ens klämma fram ett litet "tack". 

Och det är tvära kast i identitetskrisen. Ena stunden är jag en rask jente som vill bestiga alla världens berg, utforska stock och sten med rosiga kinder och frihet i blick. Erövra världen lite, lite grann. I nästa stund vill jag sluta mig. Klä mig i svart, dricka rödvin och odla min existentiella ångest. (och erövra världen lite, lite grann)

Söndag/snödag

Har precis vinkat av Barr och Joss. Det är mycket lämnande just nu, och det är trist att bli lämnad. Sämre än att själv lämna; då har man ändå någon typ av kontroll. Nu sitter jag själv (inte ensam), lyssnar på gammal kent och idkar söndagsemotioner.

Annars? Det nedbrunna huset på andra sidan gatan har de byggt upp. Jag äntrar fester i kalsonger och cyklop, och småfåglarna piper (pippar?) försiktigt i Ume nu. Det våras.

(I övrigt, är det Söndag 13.3.2011 idag. Lars Winnerbäck – Söndag 13.3.99)

A take away show

Ibland är lyckan enkel. Nach heart poppar återigen upp på Spotify, och det är fettisdagen. Fast mest är det kvinnodagen och jag tänker så mycket på kvinnors olycka den här våren att det nog räcker för ett helt internationellt kvinnoår(hundrade).

Paris, mera vår och mera och enkel lycka:

http://www.youtube.com/watch?v=t1tbX_NJn98

Be-bop-a-lula

http://www.youtube.com/watch?v=J1FwO8SP98w

Jag kan konstruera brorsans slipsknut via webbcam. (Jag kan nog faktiskt allting.)

The ultimate awesomeness

Från ökenträd, Rodeo Drive, bagels, änglars stad och summer of love till torr februarisnö. Listan på saker jag vill bara växer sig större. Jag ska försöka närma mig den med nyfikenhet och inte prestationsångest. Jag vadar ur en märklig höst och in i en vår (fast vår inte existiterar på nordpoolen) smockad med spänning, ja faktiskt. Äntligen. I have faith. 

Världens längsta man

Fönstret i Jens gamla rum är trasigt, det glappar. Varje morgon är det så övertäckt av rimfrost att man knappt ser ut. Idag ser man lite av solen och snön och det är så vackert i Eksjö att det värker i själen, som man säger. Kanske värker det av andra skäl, jag vet inte. Och lite rimfrost kan inte väga upp sjukdom, ömkligt åldrande och geografisk ångest. Men nästan.

http://www.youtube.com/watch?v=zG2ccH8jlCA

Upp till (vinter)kamp.

Jag önskar att jag vore en grekisk kvinna. En grekisk, fetlagd kvinna med vackert mörkt hår, skrattande ögon och en bakgård full med getter. Jag önskar att jag fick sitta barfota i skuggan av den joniska solen på en sliten taverna, spottandes olivkärnor. Funderandes över livet. Eller vädret. Eller bara över mina celluliter.

I rymden finns inga tjänslor

Det finns låtar som alltid återkommer i mina listor. Det finns saker jag alltid ljuger lite, lite om. 

Men jag gillar när brorsan ligger i min soffa och komponerar. Jag gillar när det sitter folk i mitt kök som garvar och äter min smaklösa lasagne. Jag tror nästan att jag har börjat sova om nätterna. 

Och när jag tittar på mina krukväxter ser jag att tiderna förändras; de är rosa.

Söndag.

Mm. Jag gör väl snart som Smithy Ide. Tar min cykeljävel och ett gäng bananer och trampar iväg. 

Det står en halvdrucken flaska vid min säng.

Jag har städat nu. Det är väl det man gör. Städar ur och hoppas på nåt nytt. Dagarna har hastat förbi trots att de känns dubbelt så långa. Får syn på mig själv på ett tidningsuppslag och fnissar när jag tänker på hur Jenny fotade den där bilden medan Malin stod bredvid och skrattade och sörjde som jag, fast spegelvänt. (Här skulle jag kunna låta en svårstoppad hyllningskavalkad till mina vänner flikas in, men eftersom jag är lite av en rockstar låter jag det va).

Igår var jag utklädd till en filt. De spillde ett bord med rödvin på mina 80-talstights. Idag är det sol på min balkong, och alla ringer, och jag svarar, konstigt nog. Går hundra händelser i förväg. Försöker att inte längta söderut. Eller till Grönland.

O-sömn

Jag har gått och blivit en stalker.
Jag längtar inte till Umeå.
I natt vill jag att det ska regna.

Vägen och tjärleken

Min mor och min far är nog de snällaste som finns. Jag ramlar hem mitt i natten, det är 27 grader i mitt rum och mamma har ställt ängsblommor bredvid sängen; pappa en fläkt.

Veckoregn

Sprang en kvällsrunda runt den lilla staden, för att se om den mådde bra. Det gjorde den. Det ska byggas en stor, ny idrottshall bredvid den gamla, inte så stora idrottshallen och Rektorsgården, mitt gamla dagis har sålts och tömts och den enorma dagisträdgården är uppgrävd och ska styckas upp i åtråvärda tomter.

Det har regnat hela veckan, vilket innebär att jag har kickat igång sommarlovet med filmmaraton i soffan. Fantastiskt.
Har även målarmästrat lite väggar (nesch inte i vitt utan i äggskal), vilket resulterade i ett maraton till, P3-maraton, och jag blev varse om EMD:s Eagle Eye Cherry-slakt av Save Tonight. Tanten i mig bits/gråter lite.


Det här är ett bättre försök (har väl iochförsig alltid varit lite mer soul än synth...):

Tingsek – Shake The Disease
vs
Depeche Mode – Shake The Disease (Single Version)

På tåget som går hem till stan

Åker hem. Hem till broder Student och allt därtill. Jag kallar fortfarande Småland och Eksjö hem, trots att Umeå inte längre känns som nordpolen och hade sin kanske finaste peak just precis när det var dags att lämna. Men så är det, man ska avsluta på topp. Och det var ganska brant upp till toppen. Förhoppningsvis har jag presterat tillräckligt för de tre kommande månaderna. Hjärnan behöver vädras. Luftas och fyllas med hav, festival, ljumma nätter, grusiga sandaler och svala förmiddagar i gräset med sommar i P1.

Ibland tänker jag att jag är dum i huvudet som satt mig själv och mitt huvve på en sån här utbildning. Vad ska det tjäna till att ständigt produkttesta sin hjärna till kokpunkten? Kanske är det just därför jag gör det. För att jag kan, men med näppe. Ingenting får någonsin vara för lätt. Fast nu, just nu och ett bra tag framöver får allting vara i lättaste laget, tack. Ja, dags för lättja och sjuka mängder italiensk glass.

I natt vandrade jag hem barfota med fotsulorna ömmande av dans. Det var ljust som på dagen fastän klockan slagit 02.37. Det är sommar och nu är jag redo att omfamnas.

Björnar

http://www.youtube.com/watch?v=7SUn16pjqkc

Det här är kul! Den längsta björnen är Thompa.

Allting

Allt hänger lite i luften. Åskan hänger över molnen och jag befinner mig lite ovanför jag med. Eller bortanför. Fötterna plockar kilometer efter kilometer i väntan på 2,1 mil asfalt. Huvudet maler sida upp och sida ner i bävan inför en trevlig försommartentamen. Allt medan maj trillar förbi och pockar på uppmärksamhet. 

Vissa saker saker suger med norrland.

Avsaknaden av vitsippsbackar.

En kameleont föds inte över en natt

Alla dessa dagar som sakta flyter förbi medan man sitter vid köksbordet på morgonen, tittar ut genom fönstret på det halvmulna vädret, tittar ner i sin tallrik med flingor, tittar upp igen och inser att dagen har gått. Det finns många sådana dagar. 

Men just nu går dagarna och tiden fort i Umeå. Någonting är lite, lite annorlunda här nu. Som om ett frö någonstans längst inne i min kropp vaknat och bestämt sig för att trivas här. Äntligen. Det är väl våren eller nåt. Men ändå.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article6976494.ab 

Påsk

Sparkar grus på min hemmaarena. Trampar i gamla fotspår och fäktas minnen och sinnesstämningar; att älska och att hata.

Kom att tänka på en novemberafton från en svunnen tid. Jag var 16, gick på fotbollsgymnasiet i Vetlanda och plågade mitt tonårshjärta med en kille som inte var värd det. Vi var ihop, fast vi var inte riktigt det, men ändå var vi nog det.
Mando Diaos "Hurricane Bar" hade precis släppts, och deras småbrorsor, Sugarplum Fairy, hade nått något slags genombrott med radiohitten "Sweet Jackie". En kväll följde jag och min kompis med en annan kompis, som var lite galen, (hon var vild, farlig, estetisk och alldeles för bångstyrig för vår stad) och hennes minst lika galna syrra till Gislaved. Mando och Sugarplum skulle nämligen lira i Folkets hus. Jag och min inte så galna kompis tyckte att den där radiohitten var rätt svängig och visst var Sugarplum säkert bra och vi hade ändå inget för oss den helgen heller, som vanligt. De äldre och ballare tjejerna var givetvis där för Mandos skull.

Det var en helt fantastisk kväll. Björn och Gustaf tog oss med storm. To china with love. You can't steel my love. Cut the rope. Mr. Moon. Min kompis syrra hånglade med idol-Simon. Folk svimmade. Vi hamnade backstage, min galna kompis fixade det såklart. Jag satt knäpptyst och ömsom skämdes, ömsom förundrades över vad som hände. Mitt emot mig satt Björn Dixgård. Han åt hamburgare, de andra också. De spelade The Coral på gamla guror som låg i logen. Innan vi ramlade ut smusslade jag med mig basistens vattenflaska. Som om jag ville ha något handfast bevis.

Min kompis syrra körde hem fastän hon druckit snygga drinkar. Det var snöstorm och vi rullade fnissande hem i natten. Sugarplum Fairys spelning minns jag inte så mycket av. Och jag ger om sanningen ska fram blanka fan i dem. Men Mando Diao gav min rangliga tonårssjäl den dos av rock som den behövde, och som alla tonårssjälar behöver. Det tackar jag dem för.

Glad påsk.

Running around, sipping wine, acting like you're have such a bad, bad time

Christian Olsson (i svettigt brottarlinne och trenchcoat, suspekta höft- och armrörelsemönster, tysk mustach, brassig röst och göteborgsk accent) repersenterar livet från dess rätta sida:
stiligt, flummigt, engagerat, en smula för mycket ibland och bara jävligt gött.

Bezzerwizzer och nöjd som tant

Våren vägrar valsa med mig, påsklovet hägrar och jag har passerat 22. Jag har städat undan resterna från mitt födelsedagskalas; pinjenötter och kiwi i soffan, bukliga burkar och ett par skamfilade 3D-glasögon (Alice var en höjdare!). Jag har dansvärk i låren.

Veckan bjussar på livemusik à la Umeå Open. Äntligen. Mina stackars endorfiner har fått vänta länge, och avundats alla gratiskonserter i Malmö och Smålands LIVE i Uppis... Praise the Lord!

Vive le soleil

Plusgrader i Umeå? Det kanske finns liv efter döden ändå.
Det ska firas med en löprunda tillsammans med helikoptrarna.

Grönt är skönt

Någon reser till Indien, någon annan brottas med annalkande studentångest. Någon åker hem till familjens trygga vagga, någon annan ger sig ut i ruset. Någon känner sig ensam ikväll, någon annan har fjärilar sprattlandes i magen. Någon dricker för mycket. Någon känner glädjen åter komma smygande i solen. Någon väntar, planerar, bävar och längtar till mars.

Själv sitter jag upprullad i en soffa, och tänker att ibland är ensamhet det bästa som finns. En fläskkotlett, ett munspel och en skärgårdsdvd är allt som behövs. Kvack.

Smygreklam!

http://www.svenskaturistforeningen.se/vitabandet 

Det här är mina fantastiska vänner. Min längste vän Fredrik som lär vara landets mest tacksamma person att reta (och skratta med), och min extremt sötsaksbenägne vän David som är lika stenhård som han är ödmjuk. Det är när jag tänker på sånt som deras kommande vår som jag misströstar lite mitt i allt blahaj om fel i fastighet, friskrivningsklausuler, kontraktsbrott och tröskandet av tjocka böcker, sida upp och sida ner...

För det är ju sol på näsan i en solgrop, fjällvy framför ögonen när man vaknar, att skala apelsin med kalla fingrar, buffbränna, att såsa ihop i bastun efter motvind och djupsnö, upptinade tår, fesljummet termoskaffe, och att ha samma långkalsonger på sig så länge att de nästa växer fast på kroppen som är livet.

Nya gardiner och sånt

Människan är verkligen en underlig manick. Även om det är en insikt jag når minst tre gånger om dagen, förundras jag över den varje gång.

Att skräcken för en misslyckad tenta som kan få en att totalt tappa tron på sin förmåga, intelligens och karaktär, sveps bort på ett ögonblick av tusentals lättade fjärilar i magen.
Att en ofattlig hemlängtan kan baddas genom en gnutta sol på näsan vid en sjö.
Att även den allra grövsta sortens oro kan duschas av i varmt vatten eller avfärdas över en kopp kaffe.
Det är konstigt. Och det gör mig både rädd och hoppfull på samma gång.

Såg för övrigt "De ofrivilliga" igår. Om jag hade varit en proggig gymnasielärare hade jag tvingat alla förtappade ungdomar att se den.

Ptja.

Det är ett jädra tjat om vädret. Om snön. Jag skulle också kunna gagga på om hur hurvigt det är och hur skojigt det ser ut när folk tvingas ragla runt i cyklop för att finna väg. Men det gör jag inte. Jag tycker i och för sig att det är ganska fint när folket enas på det här viset. Det sker ju inte så ofta. Vid fotbolls-VM, terroristattacker och vid riktigt, riktigt grisväder. Vi sitter i samma skit allihop.

Jag är lite tom just nu. Kanske för att jag tvivlar. Kanske för att det kommer bli en lång vinter. Eller kanske bara av den enkla anledningen att vi har fått en TV. Jag vet int'.

This is a song for the ladies

Mando Diao – How We Walk

Och så undrar jag varför det inte kunde vara helt till påska ändå?

26

Fuck off Gudfadern. A Clockwork Orange. Fanny och Alexander. THIS IS GOOD SHIT. Especially 3:49 - 5:30.

Jag önskar mig bara en bit sobert tyg

Gnistrande solskensmorgon i Umeå. Det måste vara minst 15 minus. 

Tusen kilo tunga väskor, maxade med tjocka kursböcker och paltor. Taxi till flygplatsen. Plånboken blev visst kvar hemma på köksbordet. Fredrik Strage fnissar tillsammans med en annan kulturkuf ett par säten bort. (Vad kan han månne ha haft för ärenden häruppe?)

Det är nästan lika kallt i Stockholm. Någon råkar ta fel väska, och Thompas bagage försvinner iväg under armen på en vimsig Pitebo. Min jacka är alldeles för varm. Det är snökaos i stan tydligen, berättar flygbusschaffören på Arlanda. Det kan ta huuur många timmar som helst att ta sig in till Centralen. 

Vi kör i 30 på motorvägen. Min tidigare så luftiga tidsplan börjar krympa ihop till ingenting. Som tur är är mitt tåg försenat, tillsammans med alla de andra tågen. Alla människor tittar intensivt på den stora avgångstavlan på väggen. Oj, nu bytte de spår på mitt tåg. Jag krockar med halva Sverige på vägen dit. En bäbis skriker bredvid mig och hans mamma petar in proppar i sina öron. Jag är hungrig men har inga pengar. Det susar och viner utanför. Alla väntar, ringer, klagar och lyssnar. 

På perrongen i Nässjö välter jag nästan en gubbe med min väska. En köldfrusen men ändock entusiastisk sosse räcker mig en banan märkt med "Rösta rättvi(S)t!" 

Det är nästan lika kallt i Småland.

Julekryptiskt

Perfect Indie Pop

Listan ovan (eftersom varken  "Jul i folkton" eller "A Merry Elvis Presley X-mas" riktigt verkar bita på mig i detta nu) och wokade rödbetor i sängen som äntligen fått ben. Livet är kan faktiskt vara svårare än vad man tror om man inte äger en skiftnyckel. Eller en dammsugare. Eller en bil för all del.

En kort anhalt i vad som just nu är en tjock smet av tentapluggsfascism. 

På torsdag far jag söderut. Förhoppningsvis tänker julstämningen omfamna mig hemma på Bykvarnsgatan. Just nu känner jag mig lika julig som en jordgubbstårta i juli. 

Så nu väntar vi väl bara på snön. Som alltid.

 

Jacques Dutronc - Le Responsable

Weeeeehaaa! Far åt helvete katt-as! Nu har ni pinkat era sista droppar i mitt liv. 

Loneliness when it's best

November, Arlanda, Terminal 5 för utrikes avgångar. Det är nästan svart ute.

Tillsammans med en ström av tiger jeans-klädda affärskillar och rufsiga backpackers vandrar jag med min knöliga väska genom ett stort inglasat Sky City. Överdådiga juldekorationer pryder ankomsthallen och jag slås av den varje år återkommande insikten om att det redan snart är första advent!?

Slår mig ner ner vid fönstret med en kaffe och en överprismacka med halloumi. Bläddrar sporadiskt i ett glansigt resemagasin. Tittar ut på flygfältets blöta asfalt och blinkande lampor. På flygplan som lättar och landar i mörkret. 

Och för en stund glömmer jag vart jag är på väg. Jag glömmer bort att jag är på väg för att möta sorg. Allt som sker är att jag sitter här och väntar. Ingen vet vem jag är, vart jag ska åka och ingen tar egentligen någon större notis om mig. Jag är en del av flygplatsens rekvisita precis som alla andra resenärer. Ingen kräver någonting av mig överhuvudtaget. 

Det är gott kaffe.

Just så borde ensamhet alltid få kännas.

Det man inte har i möbler får man ha i förtröstan

Teddybears featuring Daddy Boastin – Ahead Of My Time

Till toner av smått vansinniga björnar laddar jag i denna sena timme tillsammans med min gränslösa flyttlängtan. Snart, snart ska det flyttas till ett nytt hood, till 60 alldeles egna kvadratmeter. Mina ägodelar består av en säng, ett gäng gafflar, en salt och en pepparkvarn.

Resterande yta ska jag fylla med kärlek.

Grejen är

Ja herregud. Hur är det nu, man är inte galen så länge man är medveten om sin galenskap? 

På pappret är mitt liv rena rama galenskapen. Jag har smått neurotiskt börjat planera min tid in i minsta (jo, typ) detalj. Ungefär såhär hade det låtit innanför mitt pannben om tankarna varit hörbara: 

"Om jag läser 18 sidor avtalsrätt nu innan jag duschar, eller nej, jag läser en kvart sen får jag ta en skorpa, efter det läser jag resten av sidorna, och om jag fem i fyra börjar packa mina grejer så hinner jag till iksu precis och kanske om jag skyndar mig hem efter det att jag hinner laga mat en halvtimme , och ringa brorsan medan jag skalar potatis innan tvättiden börjar...."

Fan. Jag är inte alls sådär laidback och skön som jag ibland inbillar mig att jag är. Vilket skämt. Jag hoppas att det är en övergångsperiod. Ett nödvändigt ont i form av omställning från ovårdad backpacker/säsongsjobbande luffs/slappvikarie med för mycket tid till dagdrömmeri till seriös, diciplinerad akademiker med eget hushåll. 

Ja för bövelen. Framåt T5 ungefär är jag säkert sådär relaxed, spontan och skön. Helt säkert. Hakuna Matata.

Varje sten har jag sparkat på

Läste nånstans häromdagen att 00-talet är (eller var för snart är det över) sentimentalitetens årtionde. I och med att de senaste tio åren varit de som skulpterat mig som mest är det väl inte våldsamt märkligt att man gått och blivit lite... ptja. Oklädsamt sentimental av sig.

Småland, Eksjö. Här sitter jag nu. Jag vill klappa lilla Eksjö på huvudet och omfamna alla gärdsgårdar, röda stugor, alla de herrans många sjöarna och alla den mörka granskogen på en och samma gång.
Här knegar vi på veckan lång, super oss apfulla på Stadshotellet till helgen och får äntligen klämma lite extra på varann i nåt mörkt hörn, eller bekänna våra innersta undringar för nån som faktiskt vill lyssna.
Här säger vi inte så ofta vad vi faktiskt tycker, isåfall är det bakom chefens rygg i fikarummet.
Här aktar man sig för att stöta sig med någon annan än den kategori man placerats i. Är man handbollstjej så är man. Är man hårdrockskille så är man. Och är man pluggis så ger man fan i att försöka konvertera.
Det är faktiskt riktigt provocerande om man är lite för tjock i den här stan. Eller lite för smal, eller lite för snygg.
Här blir sällan några vita jular längre (annat var det förr!), men när snön väl dyker upp passar vi på att klaga lite på den dåliga framkomligheten.

Det är lite mörkt på sina håll i smålands skogar, lite off, lite inskränkt i vissa hörn. Lite komiskt, lite charmigt, lite typiskt och sällan överraskande. Här är vi faktiskt ofta ganska snåla, helt enligt myten, och här får kofödslarna en plats på förstasidan i Smålandstidningen. Här känner man sig fortfarande lite hipp när man beställer Caffe Latte.

Men luften är så frisk här. Och det är är nåt så fantastiskt, försynt vackert när vitsipporna slår ut i maj. Småland är mitt. Jag tror jag har satt min fot på varenda en av Eksjös gatstenar, och jag förlåter allting. Alltid.

Och härmed överlämnar jag målet till rätten

Mina ögon är fulla med grus och gnejs, skallen är så uttömd att den inte ens förmår göra mig nervös. Imorgon ska min kropp och själ prestera sakframställan, partförhör, vittnesförhör och slutplädering och jag förstår då rakt inte hur det ska gå till. Jag är skitskraj. Men just du är jag så blockerad att det inte känns. 

I blame Otis. I blame soul. Godnatt världen.

Vintage beer

Sakta, sakta växer rutiner fram. Man orkar efter hand läsa ett par sidor tunga paragrafer innan hjärnan drömmer sig bort. Kaffe i osunda mängder. Onsdagsöl på NH. Ett evigt cyklande. Eftersvettningar vid skåpet. Ett eftermiddagspass på iksu. Och folk, bra folk. Det är insidan som räknas. Är en trist stad fylld med bra folk finns egentligen ingenting att oroa sig för. 

I helgen ska jag styra upp ett av mina distansförhållanden. Stockholm och jag möts igen. Vi trivs bäst med varann när vi får längta och inte bo och trängas inpå varandra. Jag hatälskar Stockhom. Eller älskhatar. Just nu längtar jag väldigt efter en grå och kall Götgata. Och Mosebacke. Och min bror.

Hur som helst, frågan för i natt är hur man berättar för en stackars tant att "nu ger jag fan och flyttar ut!" ?

(Jag blir som så blödig)

Where is my mind?

Det bästa med att bo själv är att man får bränna vid sin falukorv hur mycket som helst, ja man får äta den alldeles svart om man vill (jag vill) utan att någon har synpunkter på't.

Umeå är kallt och mörkt och blött nu. Och i Stockholm snöar det visst. Märkligt.
Om nätterna är jag vaken och om dagarna famlar jag. Jag blir en ömtålig, otillräcklig snubblare. Alla andra ter sig större och vassare än vad de kanske är.
Men det är inte så illa som det låter.
Jag får bara inte riktigt till det.

Uncatify my life

Okej. Nu rasar det. Nu har de pressat och tvingat mig in i ett hörn och min enda chans att överleva är att bita tillbaks.

Fyra stora, långhåriga katter. Det luktar kattkräk, katturin och kattmat överallt. Kattpäls-stopp i avloppet och i dammsugarslangen. Katter i diskhon, i min säg, i min garderob, i min mat. Fyra stora, långhåriga katter halvvägs upp på min kropp när jag försöker öppna en konservburk majs. Fyra stora, långhåriga katter jamandes och skrapandes utanför min dörr om nätterna när jag vill sova.

Nu är det krig. 

Melissa Horn - New York

Glad (eller i alla fall härligt vemodig) höst på eder alla!

My moves are slow

Att sitta vid älvkanten och dingla med benen i oktobersolen.

Att gå en skogspromenad just innan det mörknar. 

Att käka syndig, hemgjord blueberry cheesecake i sängen.

Det är att riva av en helg på mitt sätt. Just nu.

(Och för den som letar höstmelankoli för öronen är Melissa och José pålitliga mannar.)

Som om

Å så vart det visst söndag igen. Hade glömt hur fort dagar, veckor och månader verkar gå när man lever efter rutiner och schema och väckarklocka och helghets. Men det är skönt att vara en del av en prodcedur. Ibland är det väldigt oskönt. Men hösten känns lite härligt uppluckrad nu med ett par uppfriskande biljetter i form av två stockholmssvängar och en Lars i Gamlia. Nu ska jag bara kirra en lya också.

SKRIVARVECKA i skolan denna vecka. Om jag gillar det, ja?

En annan sorts söndagsånger

Jo visst gör vi alla fel. Alla gör fel, heter det. Alla får göra fel, heter det. Men när får man sluta ångra sig? När är felet man gjorde inte längre ett fel? När får det blir till ett bortglömt, gammalt misstag utan laddning? Det spelar ingen roll om jag sonat mitt brott i alla avseenden, om alla kort ligger på bordet och jag utrönt alla orsaker och anledningar, eller om jag fått Sankte Pers stora, generösa förlåtelse. Jag ångrar mig ju fortfarande.

Jag står här mitt i vimlet och och försöker förstå vad som händer och hur jag ska agera. Precis som alla andra.

So what, I'm still a rockstar

Det är ingen överdrift att påstå att det är ganska så ironiskt att ligga i sängen, sovklar med nattmössan på kl. 20.30 bakom nedrullade persienner en lördagsafton under nollningsveckan i en stad som kokar över av festglada studenter. Men vad vore världen utan ironi? Ankeborg?

Och så ringde mormor och berättade att hon och morfar tagit sitt sista havsdopp för säsongen. Därmed säger jag tack å hej till sommaren och tjena, tjena till hösten.

För nu tar jag Umeå, IKSU, matlådorna, den billiga krogölen och den benhårda juridiken i besittning. (besittning= "att med eller utan rätt faktiskt inneha något", om någon undrar) Om det så ska bli det sista jag gör. Typ.

Inte visste jag att Björn Rosenström är jurist

Om det är att vara student att flyga genom stan på en ny, snorgrön hoj med The Kinks i lurarna, påväg mot en föreläsningssal man inte kan namnet på.

Om det är att vara student att gå till affären för att man behöver köpa mjölk, och sedan komma hem med sweet chili sauce, cashewnötter, en tidning och en randig pennvässare. Men ingen mjölk.

Om det är att vara student att panikartat stirra ner i de nya, sterilt luktande böcker man fått, och sedan panikartat stirra på sina kurskamrater för att försöka utröna någon form utav likartad panik i deras nunor.

Om det är att vara student att febrilt fånga varje tillfälle för långa nätter och upptåg, trots att natten före varit mer än nog för resten av året.

Om det är att vara student att glädjas åt sina nya vänner på lördagskvällen, och sakna sina gamla på söndagsmorgonen.

Då är jag student. Ja det är jag.

På eget ben

Efter 12 timmars bilfärd, när man anländer i ett mörkt och blött Umeå. Halvt vilse och ensam (plus en lika visen pojkvän) och sunkig och hungrig och allmänt ynklig. Och man febrilt letar efter en bensinmack, och man upptäcker att boendet är ganska fult för det är rosa gardiner och plastblommor i fönstret och flockas av en massa långhåriga katter och man längtar hem till sin gamla säng i gamla trygga Småland för den nya knarrar så dant och inte fan verkar Umeå så jäkla hippt?

Då är man kanske 21 i sinnet men på sin höjd 6 och ett halvt i själen.

Men när man sovit en natt i den knarriga sängen, som faktiskt är mycket bredare än den man haft förut, i sina egna lakan och man har plockat fram sina sonic-tidningar och fyllt garderoben med sina egna skor och halsdukar. Och när man tagit en fika med sin flatmate som faktiskt är riktigt reko, och när det slutat regna och solen blygsamt tittar fram och framställer Umeås gator som kanske inte helt så fasligt trista ändå?

Då trycker man fotsulorna mot marken, balanserar en stund på de där egna benen man ska stå på och inser att man inte vinglar. Inte alls faktiskt.

Och vid en grön brevlåda svänger ni höger

Okej. Det handlar om Skåne. Jag beträder Lundells och Ranelids marker. Österlen närmare bestämt, i ett 500 meter långt samhälle vid namn Norrekås.

Vi bor i ett vitkalkat hus med rosenpergola och små, blåmålade rutor i hörnen av glasverandan. Inuti är balkarna synliga och allt går i vitt, blått, grått, vinrött. Det är ett fantastiskt hus. Rustikt skulle man kunna säga. Står sig i alla riviga stormar. Ett österlenskt, lantligt paradis. 12-13 meter utanför grinden skvalpar havet. Om morgnarna väcks man av svarta, måsliknande fåglar som skriar och gnäller vid strandkanten. Om kvällarna blåser det upp och med öppet fönster kan man somna till vågbruset.

Norrekås omges av gula sädesfält och gröna majsplantager. Längs havet ringlar en grusstig där stora hundar lufsar förbi med sina morgonhurtiga ägare i träskor och pastellfärgade träningsoveraller. Några kilometer bort, ett par minuters cykling på en halvdåligt pumpad cykel från skjulet, finns ett snickeri, ett hembageri, ett krukmakeri och en gårdsbutik med diverse nödvändiga prylar (t ex indiska sidensjalar). De har alternativa öppningstider.

Två kilometer åt ena hållet ligger Skillinge. Där har de en lokalteater. Fyra kilometer åt andra hållet ligger Borrby, eller Porrby som det står på skylten, och där finns ett ica.

Om nätterna, speciellt nu då det är augusti, är himlen becksvart över Norrekås, som har en enda gatlykta. Skyn är fullströsslad med stjärnor. Disiga dagar ser man inte Bornholm, men men ön ligger där borta. Från Simrishamn kan man ta båten dit.

Jag sover på loftet. I vindsrummet. Här hänger en blåvitrandig gardin över fönstret och bredvid sängen står två stora, gamla kistor. Om jag vaknar på nätterna eller tidigt om morgnarna brukar jag luta mig ut genom fönstret och andas in lantluften. Ibland luktar det så mycket rutten tång och koskit att man känner smaken av det på tungan och i gommen.

Norrekås är så fint.. Kistorna har jag inte tittat i. Inte ännu.

Les temps sont durs pour les rêveurs

Ibland ter sig ett kladdigt och svettigt dansgolv med en småstads alla festglada människor ångesfyllt ihopslingrade med varandra i en enda sentimental gegga, en disco-kväll på Eksjö Stadshotell, som det enda logiska alternativet en ljummen augustilördagskväll.

Men icke. 

Det fina med att ha lyckats pricka in en monsterförkylning (alternativt svininfluensa) under de knappa dagar då sommarsolen och ledigheten sammanfallit, för det finns EN fin aspekt i det, är att man lite försynt och utan att väcka för mycket kritik kan hoppa av kvällståget innan det rullar in på hotellet. Placera sig med en kopp thé och Amélie från Montmartre i en mörk källare istället. Och vara muppig med all rätt.

Skönt.

MNK - Katla köper majblommor

Det ösregnar och jag jobbar dygnsvis. I andrummen är "Sommar med Ernst" rena terapin. Varvat med Katla! Förrrståsss.

Lars min vän

Joo, nu har han tänkt den där Lasse. När man går i väntans tider (nåja) och inte vet vart i vårt långa, ängsliga land man kommer att befinna sig när höstvindarna blåser på, ja då smackar han iväg en turnéplan som verkar täcka alla longituder, latituder och altiduder. (Känner mig givetvis inspirerad av stans tillfälliga orienteringsinfektion).

Vi kan med andra ord allihop känna oss fullkomligt trygga inför vad som komma skall. Med början av ett singelsläpp i augusti. YES!

http://www.winnerback.se/?sid=article&pid=read&id=7934

Vänd inte andra kinden till

Sommarens mission:

en hyfsad backhand

barréackord

hanterbar kajakteknik

(fred på jorden)

...och kanske att jag ägnar mig åt att begrunda Svea Rikes Lag framåt hösten, after all.

Hajen - Scapegoat

 A rainy day's delight.

To be or not to be

Ovissheten. Vissa dagar är den min bästa vän. Dagar då jag känner mig härligt aningslös och fri att inte lova någon någonting, för jag vet inte vad som kommer att hända. Jag kan göra som jag vill och skita i att ta ställning, planera och förbereda. Skratta bort folks frågor med ett "Jag har ingen aaaning!"

Andra dagar kväver den där satans ovissheten mig. Kastar mig runt i ingenting och ger mig panik för att jag inte har något konkret att snudda vid. Inget att berätta. Inget att förhålla mig till och ingenting att ens våndas inför.

Ovisshet är ett fjäderlätt, retsamt ord. Ett ljust, nästan vitt, svävande ord som leker runt i lätta briser i luften ovanför mig. En fjäder jag kan småle åt och studera obekymrat från marken, eller frustrerat försöka fånga.

Jag väljer ofta att helt enkelt inte riktigt känna efter. Att inte sätta ner foten på marken för jag vet inte om den skakar eller om den känns fast och trygg. Far upp i sängen om morgnarna när det börjar mala i magtrakten och skakar av mig ovissheten innan den börjar kännas för mycket. Jag käkar  jordgubbar i stället. Längtar efter livemusik och vickar på tårna i gräset.

Det finns nämligen ingen riktig plan B. Så när jag väl landar och ska agera, då blir det till att ta skeden i vacker hand. Vare sig det blir i höger, eller vänster. (norr, söder, väst eller öst...)

Go fuck yourselves, Vasakronan

Det här med att dona med studentboende är ta mig fan ingen trevlig, smidig eller trallvänlig grej för någon.

Hur som helst. Detta står på min önskelista för tillfället. Sånt som gärna får dimpa ner på ett silverfat i mitt liv just nu. Eller inom en snar framtid. Eller i alla fall inom gränsen för min livstid. Fast Mando-konserten hade jag i och för sig gärna klämt nu på en gång. Smack. Och segelbåten också för den delen.

Sun, sun, sun, here it comes

Barfota bilkörning, sönderknottade armar och myror i sängen. Sommaren fortsätter att vara en magisk tid. För mig. Då dygnet verkar bestå av dubbelt så många timmar och gränsen mellan dag och natt knappt får finnas. Då man tänjer på möjligheterna till det yttersta för att samla alla de grillade flintastekar, kvällsdopp, fräknar, myggbett och D-vitaminer som skall lagras resten av året. Sommaren är rena rama rehab.

Hoppas inte det är något som blir mindre viktigt med åren. Jag är 21 bast nu. Ganska vuxen ändå, hur märkligt det än kan låta. Jag menar, jag bakar mitt eget bröd och jag tar med mig en extra tröja till affären när jag ska handla, för jag vet att jag brukar frysa så dant. Christ!

Men jag hoppas aldrig att jag blir så vuxen att jag blir sommarblind. Det vore en stor förlust.

The Svedish Mådell

Man bör...

vara social och trevlig -  men inte påflugen

äta hälsosamt - men inte banta

arbeta ambitiöst -  men inte bränna ut sig

vara allmänbildad och objektiv - men inte torr och tråkig

vara ekonomisk - men inte snål eller girig

ta hand om sig själv -  men inte vara egoistisk

hålla sig välvårdad - men inte vara fåfäng

tro på sig själv - men inte tro att man kan mer än andra

vara generös - men inte vårdslös

inte dricka för mycket - men inte heller för lite

ha åsikter - men inte dryfta dem alltför högljutt

gå sin egen väg - bara man ser till att det inte sticker alltför många i ögonen...

Det är inte så jädra lätt alla gånger. Inte konstigt att alla svennar behöver en stärkande nubbe ibland.

Vadderade cykelbyxor

Har jag inte skaffat mig.

Men som jag alltid brukar säga:

Vad gör det att baken är skavd när själen är glad?

Spenderade ett par dagar på min kära Askerö. Väntade varma klippor, måsskri och havskajakande. Fick åska, ösregn och öppen brasa. Men jag klagar inte. Herr FÄSTING gjorde ett besök i mitt knäveck för första gången i år och därmed är sommar här, på sant.





Nu rullar vi iväg till Kenoland by bike ett par dagar.

Sommarpepp

Ja men skit i regnet. Blir detta en blöt sommar så kan man ju alltid plantera sig med frimärksamlingen bredvid radion?
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=2873696


Kristian Luuk, Frida Hyvönen, Hanna Hellquist, Bodil Malmsten, Alex Schulman, Per Olov Enquist, Jerry Williams ("Det blir nog en del snack om motorcyklar, hockey och hundar. Men helt klart rock 'n' roll!") - Jag tänker lyssna!

Ibland får man stoppa upp. Stoppa upp och inse vad man måste göra. Ta en bil och åka långt för att träffa en vän. Flina lite för sig själv när man tänker på att det finns de som till och med klyver handen (jo men typ) för ens skull.



Jag kickar igång mitt sommarmood nu. Och känner ni att ni inte riktigt är där ännu; rid på min våg, dansa i mitt rus och lyssna på Håkan. Han vet vad han pratar om.

Man ska inte hata

Men i natt odlar jag ett stort, svart hat mot Eksjö Golfrestaurang.

Hejbaberiba

Trots en rofylld och till synes harmonisk utsida, rasar laviner på insidan och saker går av och till stick i stäv mot det man förväntat.

Tur att vissa saker är konstanta. Green Day låter som de alltid har gjort och maj grönskar lika ofattbart knallgrönt även denna vår.

Brorsan kommer ut som musikant på lördag och i morgon ska min kondis bekänna färg.

Det kan nog blir en bra sommar det här ändå.

För övrigt, (nej, detta är ingen kd-propaganda) är inte dendäringa Ella Bohlin läskigt Lisa Kudrow? Det kanske är hon. Jäklar vad ballt det vore med Pheobe som EU-parlamentariker!

Schyffert for president

Om ni spenderat denna lördagskväll i försommarens tecken på ett livligare, röjigare och festligare sätt än vad jag gjort (dvs grillad entrecote och kubbspel med delar av släkten och därefter tv-häng i soffan bredvid morsan och en skål med twistblandning) vill jag bara meddela: Det var dumt gjort!

Jag som knappt ser på Tv längre slog av en händelse på SVT 1 som visade Henrik Schyfferts sista framträdande med showen "The 90's - ett försvarstal", live från Cirkus.

Bra nåt så förbannat. Jag blev nästan liten tagen. Vadå, golvad av Glenn KIlling liksom? Men jo, faktiskt. Hatten av, och ni som missade mästerverket.. lägg ert hopp i Svt Plays armar.

Have Love, Will Travel - The Sonics

Som den nyblivne Sonic-prenumerant jag är, har jag tagit det här med musikkritik och historia på fullaste allvar. Oh yes, det slog mig att det här är Hives "Main Offender"s urfader i egen hög person. Jäklar vad bra det är. Just nu vill jag lyssna på den här låten resten av mitt liv.

Skarp lugg och svensk, ren luft

Trots att vi inte känt ett uns hemlängtan under alla dessa veckor såg vi till att ta oss en rejäl dos Sverige direkt när vi landat i Skavsta. Polarbröd och Aftonbladet. Smack!

Fnissade lite åt renklämmorna de säljer glatt i Skavsta-fiket. Vilken svensk söder om Sundsvall vet vad renkött är?

Nu har jag sovit ut en natt utan ös, röj och buller utanför fönstret (detta existerar inte i Barca), klippt av mig minst 2 kg hår (ja, från skallen alltså), fyllt lungorna med ren, småländsk majluft och druckit ca en liter bryggkaffe.

Man är ju trots allt en riktig svennebanan. Bryggkaffedrickande. Vitsippeälskande. Stel, sluten och misstänksam. Men numera en smula uppmjukad av den sydeuropeiska mentaliteten.

Min bror har nog saknat mig. Jag tog på mig ljusblå jeans och mossgrön tröja. Jens tog på sig ljusblå jeans och mossgrön tröja. Synkad kärlek så att säga.

Min sjal kryper ut genom fingrarna

Jag tror det pa allvar.

Allt som jag ser, kanner och upptacker sugs upp i hjarnbalken, virvlar omkring och utan att jag vet varfor omformas det till ord, formuleringar och slingrande beskrivningar. Oftast bara for mig sjalv att lasa, inuti skallen. Det kanske blir en smula mer greppbart sa.

Barcelona ar under hyfsad overblick nu, och jag kanner mig inte riktigt lika klyshigt turistig langre. Nu nar jag inte langre fingrar pa kartan i varje gatuhorn, och nu nar jag hittat min egna sma favoritvrar i staden. Jag spatserar gatan fram som om jag vore rena rama katalanen. Jag latsas iallafall. Jag har lagt Barcelona under mig, eller sa har staden slukat mig. Jag vet inte.

Det ar sondagskvall och stan som skulle kunna ha exploderat i ett fotbollsrus och kokat natten lang, har nu istallet intagit ett sammanbitet uttryck da spektaklet pa Camp Nou inte avgjordes som forvantat. (Vi flinar lite skadeglatt, da vi inte fick biljetter till matchen. Det kan de ha da, Barca...)

Och som alltid nar man finner nagon sorts lugn nagonstans ar det dags att ror pa pakarna. Snart Sverige, snart. Men inte annu.

Barcelona, my love.

Efter ett par avslutande dagar pa luffen i (typ) tumult (magsjuka, sunk, hemloshet...), har vi nu placerat oss i Barcelona. Delar flat med ett par trevliga svenska tjejer och roar oss med att nu lara kanna Barca framifran, bakifran, utifran och in under dryga kommande veckan.

Borjar for ovrigt bli rattsa luggsliten vid det har laget. Oklippt sedan september, trasiga skor och skit under naglarna. Men vad gor val det? Jag kallar det BP-romantik.

Lisboa.

Luffens hittills:

mest kakade: banan, baguette

mest anvanda: benen, solglajjerna

mest sagda: "Starbags! Starbags!" "Viva Espania!"

lyxartikel: spanska jordgubbar

megadipp: Aux-En-(Piss)-Provence

For tillfallet befinner vi oss i Lissabon. Staden dar men inte kan fa mjolk i kaffet, dar sparvagnarna gar lodratt och dar du blir erbjuden hash med diverse tillbehor pa huvudgatan stup i kvarten. "Sunglasses, mam? No? Hash? Coke, crack!?"

Men det ar fint har. Riktigt fint.

My friend and the ink on his fingers

Jag skulle utan storre problem kunna satta mig har nu och smora ihop en romantisk reseskildring av europa och hur uuunderbart och bekymmerslost det ar att tuffa runt sahar. Fast jag gor't int'. For sa ar det inte. Inte alltid.

Men att glida pa ett sjukligt langsamtgaende tag genom den grona italienska landsbyggden med Shout out louds i oronen och en proscuittopizza i magen ar rattsa trevligt. Faktiskt.

Hejpa

"Har det blivit brunt än?!"

I'm good, I'm gone

Nej nu jävlar.

Nu tänker jag inte sätta min fot på studera.nu förrän i sommar. 

Nu tänker jag inte läsa Smålandstidningen på flera månader. (Den mår inte bra av att jag fnyser åt den varje morgon)

Nu tänker jag få lite varmare sol i nacken, se andra byggnader och gator och traska på annat grus.

Hej offentliga toaletter, sunkiga sovkupéer och halvskitiga kläder. Hej folket, haven, stränderna, maten, och städerna. Hej tunga ryggsäcken. Hej Hakuna Matata varje morgon. 

Min karl och jag. Nu vänder vi nosen mot Europa. Can't wait.

Ett axplock av innehållet i mitt internationella vokabulär:

Mañana Mañana!

Oui, je suis très intelligent

Minä olen apina, ja asun eläin tarhassa

Uno grappa par favore!

Isch liebe disch

Det ska nog gå bra det här. (Höll på att skriva "som på räls" men det gjorde jag inte)

Inte varmt men nästan vår

Ingen lösning men ett spår.

Fick mig ett par första vårfräknar i fjällsolen. Jag har inget att säga längre. Det är tomt inuti, men jag vet att det snart väntas påfyllning. Livspåfyllning.

Just det. Dagens fniss.

Tack och bock för att inte alla rockstjärnor tar sig själva på det blodigaste allvar.

http://www.moneybrother.net/

Raincheck

Jag sitter i en brassestol vid en ljummen husvägg med en kall öl i näven, ett skratt i mungipan och ser solen dränka sig i ett sydeuropeiskt vatten. 

Ja

Mormor Stinas ö-teori.

Vi går i skogen. Du upptäcker plötsligt att du är ensam. Drabbas inte av panik. För du kan nämligen aldrig gå riktigt vilse på en ö. Sikta på ett träd i någon riktning, och när du kommit fram, sikta på ännu ett träd längre bort i samma riktning. Förre eller senare kommer du ut till vattnet. Sen är det bara att följa stranden hem.

Don't worry, be happy.

Whatever people say it's what I'm not

Min vän är en man av folket, säger han. Ja ni vet. Han är inte förmer, har inga höga, glamorösa eller orealistiska ambitioner. Han är stolt och röd och patriotisk. Han vill vara arbetarklass, för det är rejält. Han beundrar de som gått den hårda vägen, i stark motvind och ensamhet. Han fnyser åt alla dem som längtar bort, eller är påväg. Han drar sig inte för obekväma utläggningar. Han flinar vänligt arrogant åt mig när jag berättar om mina drömmar. (Men jag inser ju att i hans bok har jag inte ens haft möjligheten att vara en rejäl människa pga mina läkarföräldrar.) 

När han menar att han aldrig fjäskar för någon, vill jag säga att han aldrig ger någon en chans.

När han hävdar att han inte bryr sig om vad folk tycker om honom, vill jag fråga varför han då anstränger sig så in i bängen för att synas?

Och när ha säger att han "i allafall inte försöker leka fin och intellektuell" , vill jag berätta för honom att de hästar han sitter på är bra mycket högre än de flesta, trots att han själv anser sig rida i fotfolkets hage...

Splittrat

Märkliga saker händer. Jag lurar mattanter, går på autistiska discon och blossar upp i HBT-debatten. 

Way out wests line upp börjar se ruggigt trevlig ut.

http://www.wayoutwest.se/nyheter/forsta-artistslappet-2009-ars-upplaga

Ska man sunka och gegga på Hultsfred för Killers och sir Lars skull eller göra Götet i ett par dygn; digga i Slottsskogen dagtid och virvla runt på klubb om natten? Det är frågan.

Eftersom VM i grubblerier satte fart i skallen redan kl 6.00 i morse är jag rätt trött nu. Nu vill jag tänka på ytligheter. Typ, hur min framtida bostad ska se ut. Lantlig idyll möter antikvariat möter rockfotoarkiv möter dansk design. Ja, det tror jag kan vara något!

Rolling Stones - Heart Of Stone (Video Young)

Rock 'n' roll? Ja, i dess renaste form. Lägg märke till scenspråket. En timid (?) pojkspoling till Jagger. Snärten på knät. I like.

Åhej

Packar min lilla övernattningsväska. Första natten hos Sanna och det kan väl va okej? Tjäna pengar på att sova? Väcka lilla fröken, bre en macka eller två, hjälpa till med schampodoseringen och sen traska hem kl. 8.00 imorgon bitti?

Mjo. Det funkar bra mellan oss, för bra menar de andra. Så jag väntar väl på smällen. Utbrottet, vägran och de första vrålen. 

På tal om att vänta på smällar. Vilken tur att livet är så kuperat. Aldrig långt till vare sig nästa uppför eller nerförsbacke.  Å dä ä som bra.  

Stackars mig och hela världen

Ibland kan man önska att man föddes i morfar Rolfs skor. En hård och fostrande uppväxt, med en far som hela tiden haft idéen om att sonen skulle bli civilingenjör. Och så blev det, naturligtvis. Basta. Kuvad och knuffad mot ett förutbestämt mål, men iallafall med en liten livsplanering i handen. 

Kommen till världen som en glad 80-tallist är jag istället, när det kommer till utbildningskritan, fullkomligt fri. Pumpad med framåtanda, engagemang, du-kan-bli-vad-du-vill och the sky is the limit! Åh så härligt. Men ack så tungt det blev att bära. Vad ska jag göra med all denna jädra frihet?

Den har gjort mig till en klyschig produkt, fast jag skulle göra vad som helst för att slippa vara det. En 80-talistprodukt; velande, självömkande med prestationsångest och ont i magen när jag vaknar. Stackars mig för att jag blev sånhär trots att jag är medveten om problemet. Stackars mig för att jag inte vet. Stackars mig för att jag klyvs av kärriärslystenhet och sökandet efter bara någon form utav lycka. 

Stackars min granne som sakta men säkert tynar bort i demens. Stackars gässen. Stackars civilbefolkningen i Gaza. 

Stackars hela världen förresten.

I'm not there

Man måste bege sig en bra bit åt något håll för att det ska märkas nån skillnad i det här landet. Undrar hur de har de däruppe i norr nu, i den jämtländska världen. Om snön ligger fjäderlätt i tjocka lager, och inte tung, blöt och smutsig som här.

Linköpings snöblask skiljer sig inte mycket från Eksjös, men utelivet är definitivt något annat. Duktiga Sara bor så fint och bjöd generöst in ett stort, glatt gäng på galej. Det slog mig att jag knappt sa att ljud till de jag inte kände, inte av osociala eller blyga själ, nej utan för att jag hade så mycket att säga och dela med de gamla rävarna. Dem man längtar efter. De som går att skratta med utan ansträngning, de som förstår utan anpassning.

Och för att ta det i kronologisk ordning: Lagom mycket folk i en 2:a, lagom billig studentöl, lagom mycket (nåja) r'n'b på dansgolvet, lagom flötdrypande pommes, lagom gigantisk thaimatsportion dagen efter och lagom lång bilfärd hem.

Och trots att det är Bobs rubrik så är det Davids feelgood-kväll ikväll.

David Bowie - Changes

Thank God for Spotify. (Spooodify)

Allt eller inget

Jag ränner mellan intervjuer, blir lovad lite halvt om halvt överallt. Försöker bättra på min krassliga engelska och drömmer om att få bli en av de där studerande, bildade ungdomarna till hösten.

Ritar tänkbarta rutter på europakartan och bakar bröd. Lurar på om jag kanske, kanske skulle lira lite boll i vår? (Eller är det bara att avrunda min motivation alltför grovt uppåt?)

Känner mig ensam i veka stunder, rikast och lyckligast i andra, oroar mig över alla jag borde ringa. Och alla jag saknar.

Klätterkurs väntar inom kort. (Läser du det här Gustaf!??)

Jag kan ju inte låta Clara ha alla äventyr för sig själv.

Vackert en ful söndag

The Sundays - My Finest Hour

Om att vara naken

Om Hanna Hellquist (http://www.pastan.nu/bloggen/#cat=12&) kan så kan väl jag. Tänker jag. Jag menar, skriva sådär banalt och självutlämnande. Inget lämnat åt fantasin egentligen, utan klartext och raka puckar. Bitterhet och fyndighet i fina rader. Ja, precis så vill jag kunna skriva.

Men så inser jag ju att det inte går. Jag är pryd. Aldrig att jag skulle lämna ut mig själv spritt språngande naken i min insiktsfullhet. Och knappast min pappa. Det skulle jag aldrig våga.

Eventuell ond, bråd död

Ja, nu har det hänt. Mando Diao, mitt hjärtas husband och makarna av mitt livs eviga soundtrack har gått i puberteten. Nu ska det experimenteras och identitessökas. Ingen har väl missat, "Dance with somebody" på radion? En jävel till låt i och för sig. Men ja... man har ju ingen aning om vart detta ska sluta?

Snart står det klart om jag tänker gå med på ytterligare förhandlingar, totalt tappar fotfästet, hoppar ut för ett stup, eller bara tar ett avsked och lever resten av mitt liv med gamla Mando och vårt gemensamma förflutna.

Jag plockar fram min näsduk och sätter mig här och väntar med bävan. På albumsläppet i februari...

Nina Persson är allt bra snygg

Veckan har gått i skrillornas tecken, då Eksjö till min stora förvåning agerat vinteridyll nu i flera dagar.

Alla flyr denna stackars stad nu när jag tänkt promenera på gatorna här omkring ett tag. Det är lite komiskt. Men vad ska du göra nu? Undrar alla. Och morfars hjärta slår säkert extra många oroliga kullerbyttor. Inget svarar jag. Få tid att tänka, kanske. Det är inget jag brukar föredra. Men kanske har mina tankar växt till sig lite de också.

Next: Courmayeur

http://www.youtube.com/watch?v=YosZidLuf6o

LYSSNA, NJUT OCH LÅT ER STOPPAS OM I JANUARIMÖRKRET.

Hunting vampires

Trött och snuvig en lördagskväll som denna, passar det väl bra att göra den årliga hitlistan.

I min bok, årets:

köp: Atomic Snoop Daddy's 

smygkäk: Digestivekex 

flyt: Ryssland

bristvara: tid

man of the hour: Barack Obama

äckligaste julskiva: Sanna, Sonja, Shirley

listetta: mr. Vainio

huvudbonad: leopardbuff och toppluva

konsert: Moneybrother på Södra teatern

fjäll: Storsylen

cover: Anders Wendin med Back to black

sport: löpning

känsla: förvirring

stad: Stockholm 

resa: alla hemresor...

Och djupare än så här blev det inte.

Hugget som stucket

Jepps. 

Vi lyckades kånka oss själva och alla persedlar hem till Småland. Min käre Becks var sig lik. Tvättberget är snart besegrat. Näst sista klappen kirrad. Jag är så trött att jag knappt orkar socialisera, alls. Men jag är glad. Granen är huggen och på andra sidan Öresund väntar tjocka släkten på julbesök. Men först jag och en badbomd i badkaret. Klart slut.

If you aint got the feeling

Det här begreppet julkänsla. Det är lite lurigt. Man vet inte riktigt vad den egentligen innebär, om den överhuvudtaget tänker infinna sig och när detta då ska ske? Skönast möjliga vore ju att få julkänslan inpackad och skickad till sig på posten runt sisådär den 15 december. Färdig och klar att hänge sig åt.

Det räcker inte för mig att gå i köpcentrum bland glittrande ljusuppsättningar och Wham-skrålande högtalare, stora feta skyltar med julerbjudanden och tips! tips! tips!....

Jag behöver andra grejer. En röd snötäckt stuga i en skogsdunge. Finstämda luciatåg. Mormors 500 olika sorters julkakor. Blossaglögg hemma i blåa soffan. Real stuff. Ja, jag är förbannat konservativ på den fronten. 

Alla de där sköna känslorna som dyker upp under året då och då, vid små, sällsynta tillfällen. När man går barfota i gräset första gången på året. När man står i duschen, vrider upp temperaturen ett snäpp och känner värmen strila över kroppen. När man sliter som ett jagat djur på löpbandet och högtalarna när det känns som allra värst drar igång "Hate to say I told you so". När man kommer hem till bulldoft. Och när man vaknar och ser att det snöar utanför fönstret.

Det är väl det det handlar om. Alla de där stunderna. En gång om året varar de lite längre, i form av julkänsla. Man kan ju alltid hoppas.

Upp till bevis

Japp, ikväll får vi svar på frågan om Bettans svettlökar är lika omfattande IRL....

Människorna äter upp mig

Dessa kroggäster. De äter, dricker, kräver. Äter, dricker, kräver. Äter, dricker, kräver. Klagar. Pratar. Tjatar. Äter. 

Jag är är trött på att stå till tjänst. Trött på all ytlig service. Trött på att de alltid har rätt och jag alltid fel. Trött på att jobba natt och dag. Trött på arten Homo Sapiens. 

Det kan tänkas vara människans största skräck; att bli ensam kvar på jorden.

Jag tycker det låter alldeles, alldeles underbart. 

Att bara för en dag få ligga mol allena på en tom slätt. En lätt bris över kinden och ett grässtrå att tugga på. Bara jag, och inte en ölbeställning så långt örat når. Det vore fint.

Amy i alla ära...

http://www.youtube.com/watch?v=JI5RqQ_UslM

Jag sitter mittemot världens bästa pucko vid ett smuligt bord, youtubar och mår oförskämt bra. 

God (trevlig, glad?) första advent.  

Tyst, vitt

Äntligen har himlen tagit sig samman och strösslat ut lite vitt över Stockholm.

Kl. är 06.00 och jag sitter här i mörkret och käkar russinmacka och tittar på snön. 

Veckan var en lång mörk tunnel av jobb som jag trodde skulle vara för evigt. Men nu är jag här på andra sidan. Nu ska jag tassa mig iväg till Cityterminalen och bussen som går till Winnerbäcks stad och en helg med mina töser.

Glasvegas

Bra, riktigt bra vissa stunder. Men kanske en smula uppschåsat, som det mesta tenderar att bli nu för tiden.

Anders däremot, får för min del gärna schåsas upp hej vilt. Måndagskvällens spelning blev en riktigt varm spark i baken, eller kanske snarare en varm björnkram. Det kändes rättså ovant att gå på konsert bakåtlutad på sittplats, bland en massa röd sammet och guldkrusidull framför en liten teaterscen. Men Moneybrother är Moneybrother och han spelade naken för oss i nästan två timmar, med alla kläder på.

Familjen Thrane är på intåg i stan över helgen, de ska göra Stockholm samt träffa mig. Låter som en fair deal tycker jag. Ikväll vankas middag i gamla stan och imorgon ska den kulturella nerven få sig en dos; Fem gånger Gud. Har man en mor som prombt ska banka in lite teater i en nån gång om året så är jag väl inte den som är den?

Kroppen är lite sliten efter en tolvtimmare i servitrisarbetets tecken igår, men nu ska den plågas på Bromma träningscenter en stund. Blir lite full i skratt varje gång jag ser mig själv på ett gym. Känner mig ungefär lika malplacerad där som jag hade känt mig på en cirkusmanege.

Oh lord, don't let it fall

Veckan har smygit sig fram med magsjuka, feber och allmänt ynkliga stunder. Lägenheten börjar likna ett råtthål, och Antonius skriker efter att få tömmas. (Antonius är vår tvättkorg). Det hela kanske ter sig lite kärvt och motigt just nu, men det reder sig.

Konsertbiljetter ska hämtas och på det en spatsertur längs Norr Mälarstrand.
Och under tiden ska jag fundera ut hur man ska hjälpa någon som totalt tappat glöden.

Dolmar och Bajen

Då dagen idag går i koldolmarnas och Hammarbys tecken, kan jag inte låta bli att tänka på mina allra kortaste och klokaste vän. Hon som verkar ha fötterna fastgjutna i marken hur hårt det än blåser. Och hon som just nu finns i Kongo och gör något fint för världen.

Yes, då var det bara att dra på sig alla de raggsockor, långkalsipper och varma paltor som garderoben kan tänkas innehålla, och bege sig till Söderstadion för Bajens sista hemmamatch. Fotboll och körv!

A PIECE OF CHEESE! HAMMARBY!
(Ja, Rebecka förstår.)

"Jag är generellt lite smartare än barn och lite dummare än vuxna. Det funkar bra"

Igår kom kylan till stan. Den la sina kalla fingrar runt min nacke och kring mina tår och trängde sig ner i min strupe.

Det behövs något nu. En kick, ett rus eller varför inte en fet Wendin-spark i baken? 

Höstsnusket är här för att bekämpas, och jag tror att jag ska börja på Södra teatern framåt helgen.

Alla vägar leder till Stockholm

Mja, det verkar onekligen så. Folk från när och fjärran dimper ner i stan på hastiga visiter. Inte så märkligt i och för sig, utan mer bara en ovanlighet för mig. Hemma i Eksjö brukar inte diverse kompisar, från landets olika hörn, som av en ren händelse bara "titta förbi" särskilt ofta. Senast ut var herr Vestergård, som i eftermiddags påminde mig om att ett och annat besök uppe i Åre-trakterna lär bli högaktuellt när de vita flingorna börjar falla...

Snö alltså. Det är allt nånting magiskt över det där vita. Jag måste ha varit yeti i mitt förra liv. En yeti med taskig karma, som dömdes att i sitt nästa liv få växa upp som en blek jänta med snölängtan, i ett slaskigt Småland.

á la höst

P-resa vid höga kusten. Nyvaken i Härnösand.
Stockholm i skymning. Vy från jobbet.
Kylig picknick med Lök-Ewert i Småland.

I'm kind of a muppet

Min präktiga ledig-dag-planering gick i stöpet då Pernilla Hörnfeldt slog mig en plong när jag stod på H&M och krafsade i förmiddags.

Tanken var att jag skulle göra lite seriösa inköp av skrivmaterial, och därefter bege mig hemåt för att uppdatera mina matematiska kunskaper inför lördag. Muppigt, jovars. Men med tanke på att det som eventuellt finns innanför min hjärnbalk inte använts på sisådär ett och ett halvt år, så tänkte jag göra åtminstone ett ynka försök att ruska liv i dumburken däruppe. 

Hur som helst så sket det där sig som tur var, Pernilla (som var på tillfällig Stockholmsvisit) drog mig med på en kaffetår på Gallerian och dagen tog en ohälsosam men grymt skön vändning.

Och för att inte tappa moralen helt och hållet gick jag faktiskt in och köpte en linjal på Claes Ohlsson efteråt. Yes.

Hey Jude

En lista omöjlig att göra, och som borde förbjudas. Men ack så kul att ägna lite tid åt.

http://www.rollingstone.com/news/coverstory/500songs


Sitter som bäst och göttar mig hemma i Småland. Finfinfint.

Självrannsakan 1

Minns att jag alltid svarade sådär käckt när skolsköterskan frågade på de rutinmässiga undersökningarna i grundskolan.

-Är du fullt frisk?

- Ja!

-Äter du ordentligt?

- Javisst!

-Tränar du ett par gånger i veckan?

- Ja!

-Mår du dåligt ibland?

-Nesh!!

Pigg och glad och frisk som en nötkärna.

Jojagtackar. Tider kan förändras.

Ett broskskadat cp-knä som kom till världen i en barnlift i Orsa. Check.

En bångstyrig IBS-mage som gjort 11-kaffe till ett minne blått, och tagit de där lama proviva/valio/whatever-youghurtreklamerna ("är magen glad blabla..") till en ny nivå. Check. En skalle som envisas med migränattacker ett par-fyra gånger i månaden, då jag ser världen mer eller mindre i grumligt grått och hukar mig fram i tillvaron. Check.

Pigg och glad och frisk som en jävla nötkärna.

Saken är att jag nog hade svarat den där skolsköterskan exakt likadant idag.

Min självbild är ett youtube-klipp.