The past is the only dead thing that smells sweet

Jag är inne i ett Clash-stim. Skulle ha begett mig ut på en löparrunda men fastnade framför Joe Strummers bulle-frilla. Så jävla snyggt.

The Clash - Train in Vain (Stand by me)

Juldag -07

Ja, julefriden har lagt sig. Stämningen kom krypande trots ett grådaskigt Eksjö, och både Jöback och Carola gjorde sitt jobb. Det är lika ofattbart varje år. Magen mår som den förtjänar och juldagen ska spenderas i soffan, allt är precis som det ska. Imorgon väntar återseenden av en massa ansikten jag inte fått skratta med på länge.

Jag är en mönsterelev denna jul. Kunde ärligt talat inte vara mer lycklig och tacksam för allt jag har idag. Så är det faktiskt. Amen.

Julfiskar är vi allihopa

Klockan är kvart i sex och jag är fullkomligt klarvaken. Kan bero på att jag är så grymt hungrig, sparade magen hela dagen igår för att käka till max idag. Stackars mage, han kommer få en fet-chock. Inte varit helt mätt på två månader och nu överdoserad med julkäk. Fint.

Packade ur min 55 liters väska som jag glott lite surt på i ett par dagar. Det var riktigt kul, hittade en x antal prylar däri som jag inte ens visste exsisterade. Bland annat: en burk pepparspray, ett miniatyrlejon i plast, tio st IKEA-pennor, ett paket kondomer "for fruity fun" (?), ett rött sidenband, en gaffel, en halv chokladkaka och så sand förstås. Julen är full med överraskningar.

Ska slå till med en ny grej iår tänkte jag. Jag ska se Karl-Bertil Jonssons julafton. Har aldrig sett det nämligen. Det är sant. Däremot lär jag garanterat ha sett Kalle Anka och hans vänner fler gånger än någon annan svenne. Min far krossade nämligen denna fina svenska tradition nån gång när jag var i fyraårsåldern genom att spela in Kalle Anka, så att jag kunde se det var och varannan dag. Den gode dansken menade bara väl och visste väl inte bättre, så man man får ju förlåta honom.

Nej, slut på julsvammlet,
God jul folk och fän.

Sweet Home

Inga metertjocka snötäcken mötte oss, men Småland var iallafall dränkt i sol och rimfrost när vi stapplade av X2000 i Nässjö för ca ett dygn sedan. Tack, tack för det.
Aldrig har huset känts så litet som nu.

Mitt huvud och min övriga kropp för krig mot varandra. Huvudet kan mer eller mindre beskrivas som en overjäst degbulle, medan kroppen helst stimmar omkring i huset som om den vore full av myror. Jetlaggad sägs det att jag är. Men känner mig lite tillfälligt psyksjuk, ungefär.

Apropå deg, dags for lussebullebak. Och det är härligt att vara hemma. Nu ska jag bara lära mig äta, sova, sitta pa toa och leva i allmänhet utan Ewertsson en halvmeter bort jämt och ständigt.

Fran ett blott Sydney

Vi har just ramlat tillbaks i Sydney efter en vecka ute i oknen. Imorgon ska vi hinna upp en snabbis pa Harbour Bridge innan vi far vidare till Melbourne dar hemresan stundar. Allt gar sa fort, forst nar en utav flygvardinnorna pa flyget fran Alice Springs onskade mig "Happy Christmas" insag jag att det snart ar jul.

Sitter nu och laser ett mail fran morsan om julbestyren hemma, och dromsk som jag ar hoppas jag pa att fa komma hem till ett vitt Schweden med minst 5 minusgrader och x antal lussebullar hemma pa koksbordet som jag kan proppa i mig.

Och aven om 50% av det dar inte slar inte ska det faktiskt bli forbannat skont att komma hem.

Smell ya soon!

Tid som gar..

Det ar ingen nyhet att tid ar ett konstigt ting. Det ar snart jul fast det nyss var regning sommar, jag och Sandra har snart varit hemifran i tva manader. Men markligast av allt, det ar snart ett halvar sedan vi slangde de vita mossorna i luften och tog studenten.
Vart tog tiden vagen? Vad har vi gjort med alla dessa dagar och manader som gatt sedan den 9:e juni?

Lars Winnerback - Dom sista drommarna
Om vi forlorar varandra har i vimlet, sa minns att jag star bakom dig.
Sjalv onskar jag innerligt att jag inte behovt forlora nagon.

Ayers Rock, here we come!

Saknad vid rutchkana (stavning?)

De senaste dagarna har jag suttit pa en segelbat i stralande sol och piskande vind, foralskat mig lite smatt i livet som sjoman och mer eller mindre onskat mig en segelbat i julklapp. Vaknat upp till en sjuhelvetes sjosjuka och anammat ordspraket "There are only two levels of seasickness. One is you-wish-you-were-dead, the other one is you're-sorry-you're-not". Jag har atervant till land, sprungit mig dodstrott i 33 graders steksolsvarme och slagit mig ner vid en rutchkana och saknat. Saknat nagon som befinner sig alltfor manga javla hav, breddgrader och tidszoner bort. Jag tar tillbaks alla lattsamma ord jag nagonsin anvant i samband med saknad. Usch.

Vi narmar oss december, min anda julforberedelse i ar kommer antagligen bli att branna nasan lite passande rod lagom till den 24:e.

Paybacktime for rainy days

Sitter pa en resebyra i Cairns, Peter Pan, och vantar pa att vi ska fa bestalla alla vara batturer ut i plurret langs ostkusten. I natt beger vi oss mot Airlie Beach med sikte pa Withsunday Islands. Det gar i ryslig takt, vi har snalt med tid med tanke pa var resehunger, men heeey vilket glid vi befinner oss i. Igar provdok jag til exempel. Vid Great Barrier Reef. Helt okej fredagssyssla.

Den har resan har vantat pa mig och nu nar jag sitter mitt i vet jag att det ar precis som det ska vara, allting. Eksjo och Sverige kanns nat fruktansvart avlagset, inte bara avstandsmassigt. Jag far hora att det snoar darhemma, att nagon flyttat, att nagon tappat orken, vem som akt ur i idol. Att nagon har dott. Och det fangar mig en liten stund, en liten sekund tror jag att jag minns hur det kanns att sitta hemma i koket och ata flingor och titta ut i hostmorkret. Men sedan ar jag tillbaks igen. Tillbaks i varmen, tillbaks i var tillfalligt bekymmersfria vardag.

Allt har sin tid. Det har ar tiden for vita strander, korallrev och skitiga strumpor.

Sarskrivning fran andra sidan

Jag befinner mig i varldens vackraste land och lever ett ganska sa ofattbart liv just nu. Att knapa ihop en blogg om detta innebar stora risker for hippe-flum-religios-nonsens. Men jag ska gora ett forsok.

Stora, maffiga ord ar bland det varsta jag vet. De tenderar att bli klyschiga, faniga och allmant intetsagande. Sa jag nojer mig med att konstatera att Nya Zeeland ar ett maktigt land. Plocka ihop de finaste bitarna ur alla varldens lander och du kommer anda inte komma i narheten av detta land.
Vi har besokt sa manga platser att jag glomt namnet pa halften, och traffat en massa skona manniskor. Det basta med backpackers ar att de inkluderar alla fack man kan tanka sig. En fet smet med allt mojligt folk helt enkelt.

Vara sjukt traliga vardagsproblem har nere brukar vara i stil med: "Jaha, vad ska vi gora imorgon da? Hoppa fallskarm eller Bungy-jump, vi kan dra lott?" eller " Nej men du... jag orkar inte ta sovmorgon imorgon, ska vi inte dra en Rafting istallet?" Det ar sa glassish vissa stunder att jag nastan skams. Nastan.

Tre veckor som backpacker pa andra sidan klotet, och du omvarderar det mesta kan jag lova. Du skiter fullstandigt i om dina strumpor varit pa lite for manga dagar, om du atit samma soppa bade mandag, tisdag onsdag och torsdag, eller om du missar arets fest hemma i Smaland. Gamla ostar och manniskor som mest klammer en pa tarna bleknar ratt fort med lite nya perspektiv. De manniskor och varderingar man tidigare varit hyfsat saker pa, har numera gjutit fast sina platser hos mig.

Jag borjar lata som en sjalvgod, overnojd prick har marker jag. Och det ar tamigfan precis vad jag ar. Kanslan nar jag besteg Red Crater i Tongariro (aka Domedagsberget i Mordor), sa fysiskt trott att jag bara ville spy och sa blafrusen att ansiktet bara ville skrynkla ihop sig var enorm. Att i samma stund som man ar livradd for att blasa over kanten och trilla ner i en fett djup och farlig krater, inse att man star pa den haftigaste punkten man antagligen nagonsin kommer att befinna sig pa, med sjuk vy framfor nastippen. Det ar vad jag skulle kalla: (Har skulle jag kunna infoga ett av de dar uppblasta, intetsagande orden som jag hatar. Men jag avstar.)

Daugava och In our Nature, det ar dar jag befinner mig under alla langa bussfarder.
Kvallens kalasknall blir dock en danga fran ett Melbourne-band, staden vi forhoppningsvis kommer befinna oss i om en dryg manad.

Jet - Get me Outta Here

Godnatt for mig, godmorgon for er.

PS.

Tänkte bara dela med mig av en talande "dagens bild". Här har ni mitt liv. Ihoprullat till en hög med korvar, redo att erövra världen. Ha ha ha.. Har ni någonsin skådat något så äckligt jävla präktigt?

Heartbeats.

Så lyckades man schabbla bort en lördagskväll. Oftast är jag ganska bra på att sminka upp humöret och bort oron. Men ibland misslyckas även en mästare i sin paradgren. Lite bilkörning på öde vägar i natten, med Lasse på spinn i spelaren, brukar hjälpa på det mesta. Och som tur var hjälpte det även på mina hjärnspöken.

Nu återstår ett par dagar med fix, x antal panikartade telefonsamtal med Ewertsson, avsked och troligtvis ett par klarsynta sekunder då och då, då jag inser hur mycket jag löjlar omkring. Sen! Onsdag 17.53 kastar vi loss (nåja) och förhoppningsvis dimper vi ner i NZ fem dagar senare.

Jag vet inte om bloggen följer med eller inte. Det är som sagt lite kinkigt med plats i väskan. Vi får se.

Nu är det iallafall slut på allt taskigt rese-känslo-tjafs. Jag har en tendens att hälla ur mig lite väl mycket blaha och mähä, jag vet. Nu är det dags för mig att hålla käften och åka.


Vi ses lagom till skinkan. Hejdå.

En ny bekantskap (och ett par gamla tack och lov.)

Har tillbringat hela morgonen med att utforska och pressa ner diverse prylar i min nya vän. Det kanske låter brutalt och jag ska säga er att det är det också vissa stunder. Min nyfunna vän är en Haglöfs Sec Track 55 Q. Säger det er ingenting så kan jag berätta att det är min andra följeslagare, förutom Ewert då, som har skrivit på ett tvåmånaderskontrakt och skall stå till min tjänst i medgång, motgång, regn och hetta fram till jul. Vi har som tur är lärt känna varandra rätt bra nu efter et par timmars samarbete. Jag har gett honom (ja, det är en han) en hel del komplimanger av typen "Jävlar va ballt, ett inbyggt tält!!! ...eller??"
Hur som helst, kampen för en 14 kg tung (lätt) packning har börjat. Och jag tänker inte vara den som viker sig först.

Igår fick jag skratta igen som jag inte skrattat på ett bra tag. Dannie, Fripp och Lök gjorde min kväll och det kändes precis så som det inte kan kännas annat än med ett gammalt flummigt tjejgäng som man saknat. Ah, ni vet ju precis hur jag menar.
(Efter käk på Salt och Peppar hamnade vi hemma i min soffa för att kolla på Labyrint. Förvånar det någon att Frida var den enda som inte fattade ett dyft?)

Två månader börjar i övrigt kännas väldigt trångt för allt vi vill hinna med. På tok för trångt.

Ännu mera rüsk

Nej, idag är ingen höjdare. Idag vill jag bort från päckel-rusket men inte för allt i världen åka bort från det finaste jag har här hemma.
. . .
Coldplay - Amsterdam
För ingen är väl bättre än Chris Martin på att fånga blå stunder. Han fångar i alla fall mina.

Bang bang

Helveteee. Här inne är jag garanterat yngst, flummigast och säkert fruktansvärt naiv jämfört med alla andra.

Det var min första tanke när jag klev in på intervjun. En dryg timme senare visade det sig att min panikanalys hade varit 110% rätt. Fan. Sen insåg jag att de nog, trots att jag inte själv direkt var särskilt nöjd (en underdrift) med detta, faktiskt hade fått en riktig och hyfsat rättvis bild av hur Sofia Thrane är. Jahapp, take it or leave it antar jag.

Lovisa räddade min dag med att sällskapa mig i Åre stad innan jag hoppade på tåget hem till de småländska skogarna igen. Vaknade kl. 04.30 av att konduktören på Nattåget vispade mig i skallen med en tidning. Ca tre timmar senare vaknade jag igen, av att jag sovit med huvudet i knät, upp till en vacker höstsolsmorgon i fula Nässjö.

Nu är jag hemma, trött och lyssnandes till The Wildfire (if it was true).

Från jämtländska fjäll (igår), till att göra tillfällig comeback på Dårhuset och jaga schizofrena/dementa ex-knarkare (imorgon)...
Kontrast måste helt enkelt vara mitt hemliga andranamn i dessa tider.

Så säg det nu

Man tror så lätt att man har all tid i världen. Så fel man har jämt. Jag jagar tid som en ilsken gnu dessa dagar, men det verkar vara nåt fel på min kondis. Jag orkar inte helt ikapp.

Imorgon bär det av till Åre. Har aldrig hänt förrut denna tid på året så det återstår att se hur skutan ter sig i oktober.

Igår gjorde jag nåt stort, jag brände 17 000 kr på mindre än en minut. HJÄLP!
Med ens blev jag en fattiglapp med en biljett till andra sidan jorden. YES!

Och ett stort tack till LW för höstens soundtrack, tack.

Pappskalle

Sprang en sväng i det vackra vädret idag, till Kullen. (Observera Kullen med stort K) Kullen är nämligen en gammal goding. Det var där Kjelle knuffade Linus i ån första veckan på lekis, det var där som vi blev överfallna av jordgetingar och halva klassen fick åka till sjukan och spy. Och det var där som vi övade längdskidor på halvmeterlånga 70-talsskidor inför "vasaloppet", runt runt runt. Kullen is the shit helt enkelt.

Min far har gjort ett nytt, revolutionerande inköp. Jag misstänker att det är nåt slags tv-shops hokuspokus han tror ska göra världen bättre här hemma. Det har hänt förut.
Det är tydligen ett strykjärn som man ska använda när kläderna hänger kvar på sträcket. ("Tänk vad SMART, eller hur?") Har inte vågat närma mig detta potentiella monster ännu, men det liknar en blandning av en dammsugare och ett mickstativ. Intressant.

José Gonzalez, som havregrynsgröt för själen.

Vad fan säger du?

"Vi har gjort skivan som jag själv alltid ville ha när jag var liten, nu kan jag pusta ut." - Gustaf Norén

Jaha?! Vad i hela friden är det du sitter och säger Gustaf? Betyder det att du tänker pusta ut för gott? Eller vadå?
Inget mer Mando?

Jag blir lite lätt nervös här, mr. Norén.

Vad är väl en bal på Eksjö Statt?

Haha, jag älskar den här bilden. Jag och Kennmark ser så jävla överseriösa ut. Och Sixtens tunga liknar en plattfisk.

Let's rule, babe.

Skönaste helgen på länge. Idag har jag lyckats åstakomma följande; pussat på min favorit, traskat en sväng i snuskigt duggregn med broder och bakat kaka till Johnny Cash. Med andra ord har jag inte gjort ett piss, men HU va det är skönt att vara hemma och göra nada nada, ingenting.

Det brukar vara ovisshet som kväver mig. För tillfället verkar det istället vara vissheten om att jag vet precis vad som händer som gör att jag snubblar inombords. Nu när jag vet att tiden är knapp här hemma så bygger jag upp någon slags skum oro inför resan, som jag egentligen längtar mig tjock till. Dumt ja, jävligt dumt.

Det finns många dumma grejer iochförsig, som man inte kan göra så mycket åt. Burma till exempel. Vad hjälper det att jag drar på mig 20 röda tröjor? En annan sak är mina nattliga problem. Jag kan ligga vaken om nätterna i flera timmar för att jag börjar fundera över sjukt onödiga saker. Som t ex hur många rutor det egentligen finns i en 200g marabouchoklad.

Sen kan man ju också grubbla över associationsförmågan om den hoppar mellan resfeber, burmesiska munkar och mjölkchoklad. Anyway, det här börjar spåra ur. Men innan jag drar mig ur, en feel-good favorit när hösthumöret tryter;
Fibes, oh Fibes! - This city's got no boulevards

Fred ut.

Torsdag morgon kl.08.35

Jag kliver av tåget på Vesterport Station. Tåget ær fem minuter førsenat pga kommunikationsproblem.

Uppe på gatan ær det fullkomligt kaos. Bilar, cyklar och mænniskor i en enda røra. Trafikreglerna har slutat gælla och mitt i kalaset står ett antal polisbilar, ambulanser och brandbilar.

Fem minuter tidigare stod en flicka på en refug, nær en buss kørde rætt øver den.

Smackibång så var hon borta.

Det mummlas lite runt omkring mig. "Vad har hænt nu?" och "Kæra nån". Man krånglar sig øver gatan, sicksackar mellan bilarna som irriterade sitter fast i kaoset.
Sedan borstar man av lite skit på kavajen och traskar vidare till kontoret.

Nåja, det ær ju trots allt bara en torsdag morgon och plikten kallar.

Konstsim och Sverigelængtan

I helgen var det tydligen konstsims-VM før herrar.
"Manligt konstsim ær ju inte særskilt vanligt, speciellt inte hær i Sverige. Hur kom det sig att du børjade med det?"
"Jo.. jag lockades av att få umgås med andra mæn på ett annorlunda sætt helt enkelt" OKEJ.

Det luktar høst nu. Och sjælva høstlukten har jag ju ingenting emot. Nej.
Helgen spenderades vid havet (Jag har blivit fullkomligt havsfrælst efter att ha bott så næra det en månad nu. Måste tyda på någon form utav muppig 20-årskris också) och inne i stan hos en gammal barndomskompis. Utgång och øs i sjælvaste danska huvudstaden var planerad, men vi insåg rætt fort att jag med min ringa ålder inte skulle komma in någon vettig stans alls. Suuurt sa ræven. Tænk att man kænde sig så stor och fri nær man fyllde 18. Nu vid sketna 19 bast har jag insett att jag nog mer eller mindre kommer kænna mig som en liten, bortkommen skit resten av livet. Men vem vet.

Nu længtar jag hem. Vældigt mycket hem. Hem till min sæng, mina flingor (mormors smakar LIDL), mina tøser, min bror. Hem till en viss, finsk famn.

Men den som væntar på nåt gott, behøver bara vænta tills fredag.

Høst? - Big No No

Høstdepp ær ett jævligt uttjatat fenomen. Dock undgår jag inte att drabbas av det varje år, och jag tænker skylla på att det ær något jag tyværr har i generna. Mormor ær boven. Far och flyg kyliga vindar, bløta skor, kletiga løv och monoton sinnesstæmmning. Høstmys ær en fet myt!

Tur att jag i år har ett trumfkort i bakfickan. En svæng till vita surfarstrænder på Australiens østkust ska nog kunna hjælpa. Det ær iallafall min hypotes.

Vi pratar om vart vi ska just i natt

...men jag antar att vi menar hela livet?

En rad av nutidens herre på tæppan inom svensk visa. Se till att ni inte missar honom i vinter, det vore en skam och lika snopet som att snuva er sjælva på en fet påse godis på en lørdag.

Appropå lørdagar førresten. Hur kan det komma sig att lørdagar alltid, utan utantag, kænns hæstlængder længre æn søndagar? Lørdagen ter sig vara lika evighetslång som LO's mattegenomgångar på gymnasiet och fylld av møjligheter. Søndagen dæremot har jag en tendens till att krympa ner till en liten, sketen klump med søndagsångest. Jag skulle næstan (næstan) kunna utesluta søndagar från helgen helt och hållet.

Nog om helger, nu ær det måndag och två veckor kvar i storstan. Dagens nya morgonrutin var avlusning innan jobbet. FØJ! (ett danskt æcklat uttryck som tyværr inte finns i svenskan)

Måndagen och rubriken till æra, en av de absolut bæsta av Sir Lars:
Lars Winnerbæck - Min ælskling har ett hjærta av snø

Speedblogging at the office

Infør hær och nu ett nytt begrepp i vårt øverstræssade samhælle. Sitter just nu på jobbet och førvæntas naturligtvis gøra det jag ska, medan jag førsøker undvika att høgsta mega super-bossen upptæcker vad jag pysslar med. Smyg-speedblogging med andra ord.

Saknar mitt hemma-umgænge en hel del faktiskt, dock måste det erkænnas att det ær rætt skønt att kunna spatsera omkring på gatorna hær utan att folk kænner igen mig eller vet precis vart jag ær påvæg før omvæxlingsskull.

I øvrigt har jag det fint om ni undrar.(Jag hoppas ju att ni undrar lite, lite) Kækar mycket grøt, åker mycket tåg, hamnar ibland i horkvarteren på mina lunchpromenader i egna tankar (Ja, centrala horgatan ligger bara en gata bort, och kontorets nærmsta granne ær sexklubben "La Dolce Vita" (Så det lætt hænt, faktiskt!))


Och så en dansk favorit från en dansk i sitt tillfælliga danska næste:
Saybia - Brilliant Sky

Konfrontation med den stora, stora staden

Lantisen kommer till stan. Klart som det mest kristallklara korvspad att det ska gå lite lagom åt pepparn? Givetvis.

Fotoautomatsletning i Köpenhamn, tre pundiga, trasiga automater, 500 brända spänn, biljettkö med 57 pers före mig i kön, fel tåg, panik och sen äntligen äntligen äntligen rätt tåg, på väg hem.

Till min fasa slår sig då en kines sig ner bredvid mig i vagnen som i övrigt är nästintill tom. Nej, missförstå mig inte. Jag har inget emot kineser liksom. Jag hade inte ens reflekterat över hur han såg ut om han inte tagit av sig skor och strumpor, slängt upp fötterna (jag lider av svår fotfobi) mer eller mindre i huvudet på mig och sedan börjat klia sig under armarna medan han började konversera mig. "Sorry, do you speak english? Can you tell me a little about Denmark and danish women?"

Varför fattar inte folk när man är sur som ett bi, inte vill lukta på kinesiska fötter och inte vill prata goja om danska fruntimmer?

Ni ska inte tro att jag genomgår dessa fasansfulla trauman hela tiden, nejdå.
Jag är numera stolt "Tastemedarbejder til oppdatering af databaser". Jag maler databaser helt enkelt. Wohoo tänker ni lite sarkastiskt, men det är lite skoj ibland faktiskt. Under arbetsdagen brukar jag roa mig med att fnissa åt alla taskiga namn som dyker upp. (Man går igenom ca 10 000 namn/dag)Hur tänker föräldrarna när de döper sina stackars barn till Kerstin Balle? Eller Sören Duns Svin?

Annars kan man ju tydligen gå och oroa sig för att bli träffad av en bomb här i trakterna. But that's not what I do.

Where's the good in good-bye?

Vardagen (min vardag) bygger på människor och rutiner. När både människorna och rutinerna börjar flytta på sig, varför ska man då stanna kvar i det gamla lunk som man tycker sig trivas så bra i? Det finns ju ändå inte kvar. Banal insikt, indeed. Men ändå.

"Eksjö behöver vädras ur". Så sant som det är sagt. Tur att höstluften är så frisk, annars hade här luktat gammal ost lång väg. (Ännu ett resultat av en alltför långt dragen analys à la Thrane/Carlsson)

Ewerts och min resa börjar sakta men säkert ta form och närma sig nånstans därborta i kanten. Men det är inte Oktober än. Nu traskar vi in i September, vilket innebär Köpenhamn. Mitt största problem kommer antagligen bli att inte bränna den magra summa på Ströget, som oktober-december ska tjäna som mitt dagliga bröd down under.

Saknad gör inte ont. Nej. Det kliar. Och satan i gatan, vad det kommer klia i mig i höst och i vinter. Ja, det kliar redan.

Så vad ska vi då på andra sidan jorden och göra? Inte tusan vet jag, men fett kommer det bli.

See ya, miss ya, love ya, take care.
(Laakso - Aussie girl)

B is for Baksmälla

Innanför det halvdåsiga skiktet i min arma skalle utkämpas någon form utav strid. Jag väljer, väljer om, väljer bort hela tiden. Jag vet snart inte vad det är frågan om. Något vettigt kommer jag inte fram till iallafall.

Hur som helst, idag är det söndag. Och i mitt tycke är inte söndagar ämnade för svårmod, utan för soffsysslor. Idag har jag roat mig med att från soffan studera trimmade friidrottsstjärnor in action. Trimmade förresten? Sen när behöver man träna satan ur sig för att vinna OS-guld? Ja inte vet jag, men faktum är att ingen mindre än otippade Rolf Lassgård faktiskt rodde hem silvret i damernas kulstötningsfinal.
Eller var det Nadezhda Ostapchuk? Eller var det Rolf ändå? Har de kanske en gemensam faster?

Jag låter det vara osagt.

Moneybrother - Guess who's gonna get some tonight

Luften bor i mina steg

Rättning (förlåt Håkan): Luften bodde i mina steg.

Hej svej fotbollsliv, nu går det visst inte längre. De sägs ju att man ska sluta på topp. Men i och med att jag är ruskigt nytänkande, tänker jag sluta nu. Längst ner i dyngan.

Jag känner mig snuvad på sommarn faktiskt. Sådär som när man tappar glassen i sanden. Det lär resten av den swänska befolkningen också göra iochförsig så vad dillar jag om? Ärligt talat så känner jag mig nästan lite snuvad på skolan också. Nu har den börjat och inte får jag vara med.

Äh, det här inlägget börjar bli bra mycket bittrare än vad det var tänkt. Den lätt sura tonen kan bero på att dagens företaganden har bestått av bankäranden och jobbansökningar. Väx upp för fan! (Nej för fan!!!)

Dags att ta reda på vad lurige Anders Wedin har knåpat ihop på Mount Pleasure, I´m all ears!

Upplysningsvis

Så länge ni inte kommer på tanken prata med mig om min ljusnande(?) framtid, om ihopsparade pengar, fotboll i division 4 eller om tid som rinner iväg, så ska jag med nöje kasta mig in i diverse konversationer.

Accepterar ni inte detta blygsamma ultimatum måste jag tyvärr be er hålla käften eller lägga era stackars benen på ryggen. Vänligen men bestämt.

The topp is nådd

Bohuslän är fint, fint, fint. Där har jag spenderat ett par dagar nu. Skärgårdsidyll javisst, javisst.

Way out West är även det till ända, har egentligen inte så mycket att säga om det mer än att det var underbart. Timo och Hammond Jr överraskade mig mest, CocoRosie gjorde mig psykiskt rubbad, Moneybrother var snyggast, och Regina Spektors konsert avnjöt jag inifrån en Bajamaja.

Sist men definitivt inte minst lyckades jag taffsa på Pelle denna gång, vilket jag bittert misslyckades med på Skansen förra året. YES! Nu ska lyssna till hans lena stämma i P1.

Finally

Med tanke på de senaste dagarnas totalpressade monsterschema är jag nästan förvånad över att jag inte hittat mig själv i ett hörn någonstans som en kapitullerad hösäck.

Nu har jag äntligen s.k. sommarlov, bättre sent än aldrig? Imorgon bitti går tåget till Götet, Slottsskogen och finfin musik för hela slanten. Heeeeerrrrrlish! Sen blir det lite regelrätt (i mina ögon) sommarlovsliv i skärgården.

Ingenting blir som man tänkt sig, det är en större sanning för mig nu än vad det varit tidigare. Ska bli jävligt intressant att se tillbaks om ett halvår och se vad som egentligen hände. Vad som blev av oss. Om det blev nåt alls eller om vi slutade som större fånar än vad vi är nu.

Alla säger hejdå nu. Men det är väl nu man gör sånt. Den ene i Florida, dena andre i Linköping, den tredje runt på fläng i Europe. Hej och hå, och alla ni andra.. Vart ska ni?

The Tough Alliance - First Class Riot

Ett 55-årigt livlöst liv

Igår såg jag en död för första gången i mitt liv. Det var inte läskigt, äckligt eller obehagligt. Bara konstigt. Den övriga personalen stod och diskuterade hurvida de skulle klippa hans tånaglar eller ej. Och han bara låg där. Precis bredvid de babblande tanterna men ändå på en helt annan plats. Han hade somnat in till Elvis.

Det som slog mig när jag stod där och rågloende försökte ta in vad jag såg, var att jag tyckte så myckte bättre om att se honom död än levande. 30 års knarkande, hemlös, tumör i ryggen som spridit sig till hjärnan. What else is there to say. De få dagar jag såg honom i livet var han någon slags död själ i en kropp som krampaktikt höll sig vid liv, utan att han varken kunde gå och äta, andas eller se. Då skrämde han mig.

När han väl var död var allting annorlunda. Elvis och ro.
Som levande var han ensam i världen. Tveklöst är han mindre ensam nu. Konstigt nog.

Sol, mjölk och ben

När solen väl gluttar ut ur molnen med sitt storslagna leende, då käkar myggen upp våra redan magra ben. Attsingen. Aldrig att vi får vara helt nöjda.

Hur som helst, det fina med ett välfyllt hus är ett välfyllt kylskåp (läs mjölkfyllt kylskåp). Att vara utan mjölk är ungefär som att vara utan ett ben.

I övrigt ska jag med basta ta åt mig av Gustafs pik och stå för den bloggskrivande, kaffelattedrickande, mainstreamsvenne jag är. Till min nackdel står det faktum att jag är halvdansk. Attsingen återigen. Måste även inhandla ett par foppatofflor vad det lider. Som pricken på grädden får jag sumpa mitt exotiska efternamn också. Sofia Svensson får det nog bli. En Sofia Svensson ska jag bli. Eller?

Spoon - The way we get by

S.

Har ni glömt mig?
(Förstår ni inte att jag är lika ensam som ni?)

Allt, allt vill jag ha

Nyhetsmorgon, mysfaktor hööög. Det spelar egentligen inte särskilt stor roll vad de pratar om eller vilka häftiga/ohäftiga gäster som är där. Där helt enkelt bara den där soffan och myspratet som gör det. Lite same shit med typ Sommartorpet och Mys-slisk-Eeeernst. Helgmorgonslapp när det är som bäst.

Nu återvänder snart la familia från sin Normandie-tripp. Ack ja, lite tjabb i huset går an nu faktiskt. Synd bara att krukväxter inte är självständiga liksom. Morsan kommer ge mig långa onda blickar när hon upptäcker alla gröningar som jag omedvetet mördat i veckan.

Larvpotta (sofia) numero uno: "Va? Tycker hon att jag är ytlig? Jag är väl för fan inte ytlig!? Det är det väl andra som är i så fall! Bara för att jag inte lägger ut mitt inre register det första jag gör.. Men YTLIG!? Hmmpff.."

Ja, herregud. Ibland skulle jag vilja kunna hänga upp mig själv på en tvättlina, och samtidigt kunna stå en bit ifrån och peka, håna och rågarva och åt mig själv. Jag skulle kunna hålla på i timmar.

Nu väntar Vetlanda-visit.

Don't look back into the sun

Kunde inte sätta fingret på varför det var så trist stämning här, jag blev en depp-skribent så fort jag satte mig här fast humöret egentligen var på topp.

Lösningen! Bakgrunden var svart,det var iochförsig snyggt, ja, numera är den gul. Kissgul. Vilken revolution. Kissgul bakgrund för en bättre och ljusare framtid. Jag tror på det.

Pondus

Uaaargghh.. vad jag ogillar detta ord. Pondus liksom. Bara stinker ju världens största egomage om det.

Idag vill jag med på alla hörn, veta alla planer och ihopkok. Jag vill träffa och krama och sentimental-tjöta med allihop. Fast där stannar det, jag har egentligen lika mycket ork och glöd som en säck hö idag.

Klaga, klaga varje fredag heter det. Eller? Denna blogg är föremål för bittra jobb-trött-tråkhumör-fasoner just nu. Men ah, jag har i alla fall varitpå Loppis idag. Hippt!! I övrigt hägrar Way out West, inte alltför kinkigt heller. Faktiskt.

Fryst

En enda liten syrlig antydan, sen är jag slagen till marken.

Men så är det, buffel och båg ska betalas för. Jag bufflar och bågar ibland, inte ofta alls. Nej. Men ändå. Mest lurar jag mig själv, vilket i slutändan gör en fjäder till en svulstig höna.

Jag staplar oro på hög, yes I do.

Men som vanligt somnar jag ändå tryggare än någon annan av dina varma pust mot nacken.

Aussie aussie aussie, we'll see you soon.
Razorlight - Before I fall to pieces

Flyg fula fluga

Utan sömn i ett dygn är det givet att jag börjar klaga. Ja, jag känner mig ensam nu fast jag önskade alla härifrån.

Läste om alla kickar vi moderna människor behöver nuförtiden. Allt är så lättillgängligt och smidigt för oss idag att vi måste söka oss efter de allra konstigaste sätt att känna spänning. Det räcker tydligen inte att bara åka skidor ner för ett fjäll längre, nähe nu måste man cykla ner för berg och sväva över stup bara för att skapa lite gnistor i den grådaskiga vardagen. Lite komiskt att föreställa sig vad som kan komma att behövas för att kicka igång oss om hundra år. Halshuggning varannan tisdag?

Nej, vilka flugor det finns. Jag är nog tamigfan rätt konservativ i vissa hörn. Löser inte ens Suduko liksom. Och inte fattar jag flugan med att skaffa systemkamera när man inte ens kan fota. I och för sig skriver jag blogg (en feting-fluga right!) Så nog om detta. Men iallafall, jag skulle gärna ha kvar allt som det varit ibland. Skrivmaskiner, rutiga dukar och 11-kaffe. Låta det stanna där, litegrann ändå?

Kan inte sluta nynna omkring till Fratellis, Costello Music, vilket praktalbum för mitt humör i dessa tider. Vince the loveable stoner står i spinn denna förmiddag.

Nu ska jag sova i hundra år.

Jag snubblar nog med flit

Vips kalopps, så är helgen över innan man hinner snyta sig.

I fredags svalde jag en stor skopa av min stolthet och följde med på Gessle i Linköping. VAAA, Gessle liksom!? Jajemän, skandalernas skandal typ. Trots en överdos av "Na na na na" och "Hey, hey, hey", och trots att Per Gessle (aka "Pessle" /danielle holm) inte varit något jag ägnat mina öron åt de senaste tio åren, så var det faktiskt (!) en härlig kväll. Linköping visade sig från sin bästa sida; klarblå sommarkvällshimmel och en bubblande publikmassa.

Det var nog det vi behövde, för innan dess har då ingen sommarkänsla, i alla fall inte för mig, infunnit sig. Alls. Och visst är det väl ändå lite småhärligt med Gyllene Tider-hits, eftersom de om inte annat påminner en om när man var en liten parvel och mimade till "Jag går och fiskar" i Nannylundsskolans aula, med en linjal fastejpad på läseboken som gura...

I övrigt kan helgen sammanfattas med ett regningt Liseberg, ännu fler trakfikstrapatser (är det ens möjligt liksom?) och en halvfinnes födelsedag. Grattis till honom. Bör även tilläggas att jag somnat till hans snarkningar i ett år, nu. Grattis till oss.

Skymningssagor

Första riktiga sommarkvällshimeln ikväll. Det säger ju något om något.

Bra skit:
- det är endast tre dagar kvar i det unkna sjukhuskällarhelvetet
- det har slutat regna
- huset töms inom kort på alla mänskliga väsen (utom mig själv givetvis)

Lite sämre:
- Winnerbäcks-turnén ligger placerad mellan 26 okt- 12 dec
(dvs. då jag befinner mig på andra sidan globen)
- jag är inte ledig
- skorporna är slut


I övrigt så har jag ätit haj idag. Japp, HAJ som i farligt, stor firre.

En fängslande början, åh fan..

Nix, min nya feta blogg-era börjar inte med skönlir.
Idag är jag nämligen så förbannat jävla arg, att hade jag varit en seriefigur hade mitt huvud inte bara antagit en röd, kokande färg, jag hade utan tvivel exploderat och i bästa fall hamnat i fred som en puttrande, purken hög nånstans.

Inget finns att göra mer än att ställa sig under kranen och hoppas på att de bitska termiterna på min kropp rinner av, i alla fall för stunden.