Okej. Det handlar om Skåne. Jag beträder Lundells och Ranelids marker. Österlen närmare bestämt, i ett 500 meter långt samhälle vid namn Norrekås.
Vi bor i ett vitkalkat hus med rosenpergola och små, blåmålade rutor i hörnen av glasverandan. Inuti är balkarna synliga och allt går i vitt, blått, grått, vinrött. Det är ett fantastiskt hus. Rustikt skulle man kunna säga. Står sig i alla riviga stormar. Ett österlenskt, lantligt paradis. 12-13 meter utanför grinden skvalpar havet. Om morgnarna väcks man av svarta, måsliknande fåglar som skriar och gnäller vid strandkanten. Om kvällarna blåser det upp och med öppet fönster kan man somna till vågbruset.
Norrekås omges av gula sädesfält och gröna majsplantager. Längs havet ringlar en grusstig där stora hundar lufsar förbi med sina morgonhurtiga ägare i träskor och pastellfärgade träningsoveraller. Några kilometer bort, ett par minuters cykling på en halvdåligt pumpad cykel från skjulet, finns ett snickeri, ett hembageri, ett krukmakeri och en gårdsbutik med diverse nödvändiga prylar (t ex indiska sidensjalar). De har alternativa öppningstider.
Två kilometer åt ena hållet ligger Skillinge. Där har de en lokalteater. Fyra kilometer åt andra hållet ligger Borrby, eller Porrby som det står på skylten, och där finns ett ica.
Om nätterna, speciellt nu då det är augusti, är himlen becksvart över Norrekås, som har en enda gatlykta. Skyn är fullströsslad med stjärnor. Disiga dagar ser man inte Bornholm, men men ön ligger där borta. Från Simrishamn kan man ta båten dit.
Jag sover på loftet. I vindsrummet. Här hänger en blåvitrandig gardin över fönstret och bredvid sängen står två stora, gamla kistor. Om jag vaknar på nätterna eller tidigt om morgnarna brukar jag luta mig ut genom fönstret och andas in lantluften. Ibland luktar det så mycket rutten tång och koskit att man känner smaken av det på tungan och i gommen.
Norrekås är så fint.. Kistorna har jag inte tittat i. Inte ännu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar