Loneliness when it's best

November, Arlanda, Terminal 5 för utrikes avgångar. Det är nästan svart ute.

Tillsammans med en ström av tiger jeans-klädda affärskillar och rufsiga backpackers vandrar jag med min knöliga väska genom ett stort inglasat Sky City. Överdådiga juldekorationer pryder ankomsthallen och jag slås av den varje år återkommande insikten om att det redan snart är första advent!?

Slår mig ner ner vid fönstret med en kaffe och en överprismacka med halloumi. Bläddrar sporadiskt i ett glansigt resemagasin. Tittar ut på flygfältets blöta asfalt och blinkande lampor. På flygplan som lättar och landar i mörkret. 

Och för en stund glömmer jag vart jag är på väg. Jag glömmer bort att jag är på väg för att möta sorg. Allt som sker är att jag sitter här och väntar. Ingen vet vem jag är, vart jag ska åka och ingen tar egentligen någon större notis om mig. Jag är en del av flygplatsens rekvisita precis som alla andra resenärer. Ingen kräver någonting av mig överhuvudtaget. 

Det är gott kaffe.

Just så borde ensamhet alltid få kännas.

Det man inte har i möbler får man ha i förtröstan

Teddybears featuring Daddy Boastin – Ahead Of My Time

Till toner av smått vansinniga björnar laddar jag i denna sena timme tillsammans med min gränslösa flyttlängtan. Snart, snart ska det flyttas till ett nytt hood, till 60 alldeles egna kvadratmeter. Mina ägodelar består av en säng, ett gäng gafflar, en salt och en pepparkvarn.

Resterande yta ska jag fylla med kärlek.

Grejen är

Ja herregud. Hur är det nu, man är inte galen så länge man är medveten om sin galenskap? 

På pappret är mitt liv rena rama galenskapen. Jag har smått neurotiskt börjat planera min tid in i minsta (jo, typ) detalj. Ungefär såhär hade det låtit innanför mitt pannben om tankarna varit hörbara: 

"Om jag läser 18 sidor avtalsrätt nu innan jag duschar, eller nej, jag läser en kvart sen får jag ta en skorpa, efter det läser jag resten av sidorna, och om jag fem i fyra börjar packa mina grejer så hinner jag till iksu precis och kanske om jag skyndar mig hem efter det att jag hinner laga mat en halvtimme , och ringa brorsan medan jag skalar potatis innan tvättiden börjar...."

Fan. Jag är inte alls sådär laidback och skön som jag ibland inbillar mig att jag är. Vilket skämt. Jag hoppas att det är en övergångsperiod. Ett nödvändigt ont i form av omställning från ovårdad backpacker/säsongsjobbande luffs/slappvikarie med för mycket tid till dagdrömmeri till seriös, diciplinerad akademiker med eget hushåll. 

Ja för bövelen. Framåt T5 ungefär är jag säkert sådär relaxed, spontan och skön. Helt säkert. Hakuna Matata.

Varje sten har jag sparkat på

Läste nånstans häromdagen att 00-talet är (eller var för snart är det över) sentimentalitetens årtionde. I och med att de senaste tio åren varit de som skulpterat mig som mest är det väl inte våldsamt märkligt att man gått och blivit lite... ptja. Oklädsamt sentimental av sig.

Småland, Eksjö. Här sitter jag nu. Jag vill klappa lilla Eksjö på huvudet och omfamna alla gärdsgårdar, röda stugor, alla de herrans många sjöarna och alla den mörka granskogen på en och samma gång.
Här knegar vi på veckan lång, super oss apfulla på Stadshotellet till helgen och får äntligen klämma lite extra på varann i nåt mörkt hörn, eller bekänna våra innersta undringar för nån som faktiskt vill lyssna.
Här säger vi inte så ofta vad vi faktiskt tycker, isåfall är det bakom chefens rygg i fikarummet.
Här aktar man sig för att stöta sig med någon annan än den kategori man placerats i. Är man handbollstjej så är man. Är man hårdrockskille så är man. Och är man pluggis så ger man fan i att försöka konvertera.
Det är faktiskt riktigt provocerande om man är lite för tjock i den här stan. Eller lite för smal, eller lite för snygg.
Här blir sällan några vita jular längre (annat var det förr!), men när snön väl dyker upp passar vi på att klaga lite på den dåliga framkomligheten.

Det är lite mörkt på sina håll i smålands skogar, lite off, lite inskränkt i vissa hörn. Lite komiskt, lite charmigt, lite typiskt och sällan överraskande. Här är vi faktiskt ofta ganska snåla, helt enligt myten, och här får kofödslarna en plats på förstasidan i Smålandstidningen. Här känner man sig fortfarande lite hipp när man beställer Caffe Latte.

Men luften är så frisk här. Och det är är nåt så fantastiskt, försynt vackert när vitsipporna slår ut i maj. Småland är mitt. Jag tror jag har satt min fot på varenda en av Eksjös gatstenar, och jag förlåter allting. Alltid.

Och härmed överlämnar jag målet till rätten

Mina ögon är fulla med grus och gnejs, skallen är så uttömd att den inte ens förmår göra mig nervös. Imorgon ska min kropp och själ prestera sakframställan, partförhör, vittnesförhör och slutplädering och jag förstår då rakt inte hur det ska gå till. Jag är skitskraj. Men just du är jag så blockerad att det inte känns. 

I blame Otis. I blame soul. Godnatt världen.