Hugget som stucket

Jepps. 

Vi lyckades kånka oss själva och alla persedlar hem till Småland. Min käre Becks var sig lik. Tvättberget är snart besegrat. Näst sista klappen kirrad. Jag är så trött att jag knappt orkar socialisera, alls. Men jag är glad. Granen är huggen och på andra sidan Öresund väntar tjocka släkten på julbesök. Men först jag och en badbomd i badkaret. Klart slut.

If you aint got the feeling

Det här begreppet julkänsla. Det är lite lurigt. Man vet inte riktigt vad den egentligen innebär, om den överhuvudtaget tänker infinna sig och när detta då ska ske? Skönast möjliga vore ju att få julkänslan inpackad och skickad till sig på posten runt sisådär den 15 december. Färdig och klar att hänge sig åt.

Det räcker inte för mig att gå i köpcentrum bland glittrande ljusuppsättningar och Wham-skrålande högtalare, stora feta skyltar med julerbjudanden och tips! tips! tips!....

Jag behöver andra grejer. En röd snötäckt stuga i en skogsdunge. Finstämda luciatåg. Mormors 500 olika sorters julkakor. Blossaglögg hemma i blåa soffan. Real stuff. Ja, jag är förbannat konservativ på den fronten. 

Alla de där sköna känslorna som dyker upp under året då och då, vid små, sällsynta tillfällen. När man går barfota i gräset första gången på året. När man står i duschen, vrider upp temperaturen ett snäpp och känner värmen strila över kroppen. När man sliter som ett jagat djur på löpbandet och högtalarna när det känns som allra värst drar igång "Hate to say I told you so". När man kommer hem till bulldoft. Och när man vaknar och ser att det snöar utanför fönstret.

Det är väl det det handlar om. Alla de där stunderna. En gång om året varar de lite längre, i form av julkänsla. Man kan ju alltid hoppas.

Upp till bevis

Japp, ikväll får vi svar på frågan om Bettans svettlökar är lika omfattande IRL....

Människorna äter upp mig

Dessa kroggäster. De äter, dricker, kräver. Äter, dricker, kräver. Äter, dricker, kräver. Klagar. Pratar. Tjatar. Äter. 

Jag är är trött på att stå till tjänst. Trött på all ytlig service. Trött på att de alltid har rätt och jag alltid fel. Trött på att jobba natt och dag. Trött på arten Homo Sapiens. 

Det kan tänkas vara människans största skräck; att bli ensam kvar på jorden.

Jag tycker det låter alldeles, alldeles underbart. 

Att bara för en dag få ligga mol allena på en tom slätt. En lätt bris över kinden och ett grässtrå att tugga på. Bara jag, och inte en ölbeställning så långt örat når. Det vore fint.