Sånt som håller i duggregn

Man bör ta vara på varje tillfälle man får att ta sig en ensam promenad, med endast sin ipod som sällskap. Sa någon. Så det gjorde jag idag.
Hämtade ut mitt pass och konstaterade att personen på passbilden inte var jag utan en brottsling med taskig bakfyllefrilla och fluglortar i ansiktet.
I övrigt packar jag ihop inför en tripp till Stockholm. Shopping med morsan, kusinbesök och smygvisit hos Danneman på KI är planen. Känner bortskämt nog inget större sug då jag inget hellre vill numera än att vara hemma och krama sönder min finne hela, hela tiden.

Thank God för MANDO DIAO. De har som uppgift att agera huskur, pepp, terapi, uppåttjack, neråtåttjack, whatever, åt mig. Och de gör det alltid förbaskat bra.
Nu ska jag mörda på löpbandet.

Mando Diao - All my senses

Jag är fattig på rubriker

Lagom avslagen efter en riktigt kul helg (jaaadå, det blev äntligen utgång i Jönköping efter nästan två års snack/noll verkstad på den fronten) sov jag mig till Danmark i grådis med pappa som chaufför och Fogherty på spinn. Hälsade på lilla farmor som snart vandrat 90 år på jorden, och man kan fråga sig om man har rätt att lida av åldersnoja som blivande 20-basting...

Hemma i hålan igen och man möts inte bara av det eviga grådiset utan även av svärta. Eksjö verkar tragedi-förföljt numera. Det är obehagligt. Det kommer för nära, jag knuffar bort det och därför blir det inte heller mer sagt.

Jag försöker nog skaffa mig perspektiv. För att inte som vanligt ramla dit och tycka synd om mig själv. Allting är mina egna val och i slutändan vill jag nå den punkt då jag inser att det svåra faktiskt är en fjärt i rymden. En brakfjärt jovisst, men ändå bara en liten jävla fjärt.

Ja ni ser, jag börjar bli förståndig. Och välformulerad dessutom.

All for one

För mycket betänketid om dagarna, det är vad jag har. Och jag tror det smittar av sig på nätterna. I natt handlade det om jordens undergång. Sekunderna innan jag vaknade förberedde jag mig, tillsammans med världens befolkning, på att dö. Dramatisk start på dagen med andra ord.

De senaste kvällarna har annars fått mig att återuppleva en annan slags dramatik. Handbollsdramatik. Kunde riktigt känna hur det luktade handbollssvett och klister som i P-hallen förr i världen. På den tiden då en Gurkburk faktiskt inte var en Gurkburk, utan en Daim. Det sista är nog bara F-88 som förstår, och det tar vi med oss i graven.

Jag ser med tillförsikt på den stundande helgen då det vankas fest och Jenny erbjudit sig agera nakna kocken. Jag tror på succé.
Och inatt önskar jag mig en rosa, fluffig gulligull-dröm med vita kaniner som oskuldsfullt skuttar på gröna ängar. (Eller nåt. När jag tänker efter vore väl även det en mardröm i sig.)

News för ösbenägna

Seriöst. Det är faktiskt ingen större idé att ni ens överväger Stockholm för att uppsöka eventuell action den 14:e juni. Nej, spara era stackars slantar till något annat. Åk till Hultsfred och roa er exempelvis. Håll er borta från WTAI-biljetterna, helt enkelt.

Vem vill masa sig till Stockholm för att kolla på en hårig, avdankad Nirvana-trummis, ett par kaxiga Borlänge-snubbar och ett gäng ännu kaxigare tjommar från Fagersta? Vem vill skada hjärnan med så mycket oljud på en och samma dag till på köpet?

... JAG!!!!!!

Nu ännu blondare (skrajare)

Kände mig lite nere när jag vaknade i morse. Drömde att Thomas hade ett allvarligt samtal med mig då han förklarade att han faktiskt var homosexuell. Har en liten misstanke om att det hade och göra med att vi glodde på Brokeback Mountain kvällen innan. Men vem vet.



Med småkusiner rännandes längs benen i helgen har jag börjat våndas inför min nästa avresa. Lappsjuka, lappsjuka, lappsjuka ekar det inuti skallen. Men så är det alltid. Får alltid stora skälvan när saker och ting börjar närma sig. Att vilja hoppa av tåget precis innan det smäller är väl en del av processen. Antar jag.

Ännu en helg har alltså smugit sig förbi, alltid lika mystiskt försvinner den i en sjuhelvetes fart. Jag kan utan att ljuga tillåta mig påstå att jag haft en av mitt livs töligaste veckor, som en Karlstadbo skulle ha uttryckt det. Vecka 3 2008 går till historien som en shittyblajvecka. Jag har tagit sällskapssjuka till en ny nivå.
Men nu är det ny vecka. Let's start over. Och eftersom min favorit dyker upp inom kort kan det ju inte bli annat än fett.

Förresten. Dave Grohl och hans Foo till Stockholm i juni, det låter väl ganska bra ändå?
Det slipas hemliga vapen och gillras motattacker. Och slaget om sommarens guldtron i festivalsverige har börjat...

Sekretessbelagd information

Haha. Det bästa med att ha mycket överflödig tid är att man kan ägna sig åt allmänt onödiga men småroliga saker, som att t ex googla sig själv. Upp ploppade en lista över slutresultatet i ungdomsserien i orientering här i trakterna från -97. Kul tänkte jag! Till min besvikelse upptäckte jag att jag hade slutat på 4:e plats (fem pers deltog i serien) med stolpskott som Louise Creutz, Josefin Dahlsten och Cecilia Bergander före mig. Vafan!? Hittade även en oväntad joker i H 10-klassen, ingen mindre än Albin "aLbo" Åkesson! Säkerligen en mörk hemlighet i hans förflutna.

Viken tur att jag la av med de där dumheterna och började sparka boll.


Placebo - Running up that hill

Ännu en dag jag glömt imorgon

Det finns många sådana dagar. Just nu samlar sådana dagar på hög. Igår kände jag mig så ensam en stund att jag mer eller mindre körde massutskick med sms till diverse folk i stilen "Vill du med ut och gå?", "Kan du färga mitt hår imorgon?", "Vad gör du på torsdag?". Sedan satte jag mig och stirrade på mobilen en lång stund, självklart var det inte en jävel som svarade.

En sak är i alla fall säker. Jag kommer aldrig i mitt framtida liv ligga samhället till last genom att glida runt på sjukskrivning eller A-kassa. Det är helt enkelt så förbannat TRÅKIGT.

Man borde vara lika klok som Becks, det borde man. Se saker lite mer från den ljusa sidan, gilla läget eller iallafall vara en smula realistisk. Men nej, dagar som de här är jag oftast allmänt krass och kan endast se från den grådaskiga, blaskiga skitsidan.

I can't do the talking

Jag borde kanske ta och ringa Mange Schmidt. Han är ju tydligen rätt haj på det. Det här med att tala ut. För jag har liksom inte fattat.

Har jag tur kan orosfragmenten inne i skallen på mig ibland samla sig såpass mycket att de kan fomuleras svart på vitt. Oftast kommer de inte längre än till den punkt då de lyckas förstöra dagar och nätter för mig, utan att jag ens rikitgt fattat vad de handlar om. Att jag skulle kunna prata om sådant som rör mig själv och mina hjärnspöken, det är nästintill en omöjlighet.

Herregud tycker man. Hur svårt kan det vara?
Får helt enkelt öva upp mig lite. Införskaffa mig ett par sprillans nya bröst och prata lite öppet om dem.
(Eller sluta skämta bort allt väsentligt som jag borde göra upp med.)

Hur som helst. En härlig helg har passerat i ett regnigt Göteborg med världens bästa. Pengar och stor-shopping är inget jag kan roa mig med i dessa tider, men lika glad för det var jag. Efter lite om och men hamnade vi på en riktigt bra biofilm också. Eastern Promises - rekomenderas för alla som vill se Viggo Mortensen blodig och naken från alla tänkbara vinklar.
Lördagskvällen avslutades med Nässjö-bowling, Coco Thai och Geni. (Genialiska Svensson regerade givetvis!)
Sa även hejdå till Sandra, och jag konstaterar att avsked av det slaget numera verkar ha blivit lika vardagligt som att äta och skita.

Nu blir det Upp till kamp, som jag missade i Köpenhamn-yran i höstas.

Morrison och Hedström

Fifflade lite med alla våra 1800 bilder från down under igår. Slogs av en enorm längtan tillbaks till det lättsamma backpackerlivet. Då varje dag bjöd på något nytt och då man egentligen aldrig behövde tänka på annat än vad som just hände framför nästippen. Här hemma verkar gamla bekymmer och svagheter av någon mystisk anledning ploppa upp så fort man kliver över tröskeln. Inte lika ingående som förr dock, det ska medges.



Idag njuter jag av att jag utan ett uns (nåja) dåligt samvete kan glida runt hemma, plocka ner lite julprylz, lyssna på "The best of The Doors" och avverka ett par rullar ur familjen Thranes tv-deckarsamling.

Och så kan man ju fråga sig vad jag ska upp och göra på en ensam fjälltopp, totalt isolerad och med risk för att förfrysa.. Har inga bra svar på det faktiskt. Antagligen ska jag väl hitta mig själv. (På nytt. Eller om jag kanske aldrig lyckades med detta på andra sidan jorden?). Hur som helst lär jag bli en jävel på snöskottning iallafall. Och det är ju en bra sak. Jag menar, det gäller ju att lära sig skotta skiten ur sig nu, innan den globala uppvärmingen smälter bort all snö förgott.

Tror stenhårt på Salem ikväll, men hoppas på Mando. Fast det gör jag ju alltid.

Allt jag gör är bara plast

Nu börjar det. Om inte idag så iallafall nu de närmsta dagarna. Mitt sysslolösa, arbetslösa, innehållslösa, värdelösa liv. (Det här med att överdriva ligger i släkten). Hur som helst, sedan jag kom hem har jag varit bortskämd med sällskap, julmys och andra allmäna trevligheter. Nu åker alla antingen väg, börjar jobba, eller så har pluggstriden dragit igång för dem återigen. Jaha. Och här sitter jag.

Men än så länge lider jag väl inte, funderar faktiskt på att ringa Ludde och fråga om han har ett par goda tips angående denna nya livvstil jag ska försöka mig på en månad framåt. Han om någon borde ju veta.

Och jag gläder mig för Sandra, även om jag är ledsen för att hon ska åka.

The Futureheads - Skip to the end

Sågad

Enligt min käre bror såg jag "jävligt tjock ut" på maffios-wannabe-bilden jag la upp här på mig och adde häromdagen. Därför tänkte jag motbevisa detta jävligt taskiga uttalande genom att visa världen hur sjukt snygg jag faktiskt är, och kan vara när jag verkligen vill.

Gott, godare, nytt

Jahapp så ha man stövlat över tröskeln till år 2008. 2007 dimper ner i dyngan bland de andra julmatsresterna och glitterskräpet från nyårsafton. Jag aktade mig noga för att inte trigga upp förväntningarna på tok för högt inför New Years Eve som annars sig bör. Å andra sidan var jag aldrig riktgt orolig för kvällen. Alla var där, och det räckte i princip för att allt skulle bli så bra som det blev.

Trots att Dannie konstaterade när vi stod och "dekorerade" efterrätten (med lite för mycket bubbel i magen) att "Sofia, vi är nog lite för små för att ha en sådan här seriös middag". Och trots att vi var fem stackare som mötte tolvslaget ute i hästhagen då taxin passade på att komma en kvart försent. Trots det blev det en skön afton.

Nytt år, nya tider. Barre åker till Scottland imorgon och det känns som om allt är så mycket mer ovisst numera. Men det får man väl leva med. 2007 blir svårslaget (jag menar; klassresa, student, köpenhamn och NZ/OZ... plus en viss finne som lyckas förgylla min tillvaro dag efter dag, vad mer kan man önska sig?) men vi ska göra vårt bästa även i år. Oh ja.