De senaste dagarna har jag suttit pa en segelbat i stralande sol och piskande vind, foralskat mig lite smatt i livet som sjoman och mer eller mindre onskat mig en segelbat i julklapp. Vaknat upp till en sjuhelvetes sjosjuka och anammat ordspraket "There are only two levels of seasickness. One is you-wish-you-were-dead, the other one is you're-sorry-you're-not". Jag har atervant till land, sprungit mig dodstrott i 33 graders steksolsvarme och slagit mig ner vid en rutchkana och saknat. Saknat nagon som befinner sig alltfor manga javla hav, breddgrader och tidszoner bort. Jag tar tillbaks alla lattsamma ord jag nagonsin anvant i samband med saknad. Usch.
Vi narmar oss december, min anda julforberedelse i ar kommer antagligen bli att branna nasan lite passande rod lagom till den 24:e.
torsdag 22 november 2007
lördag 17 november 2007
Paybacktime for rainy days
Sitter pa en resebyra i Cairns, Peter Pan, och vantar pa att vi ska fa bestalla alla vara batturer ut i plurret langs ostkusten. I natt beger vi oss mot Airlie Beach med sikte pa Withsunday Islands. Det gar i ryslig takt, vi har snalt med tid med tanke pa var resehunger, men heeey vilket glid vi befinner oss i. Igar provdok jag til exempel. Vid Great Barrier Reef. Helt okej fredagssyssla.
Den har resan har vantat pa mig och nu nar jag sitter mitt i vet jag att det ar precis som det ska vara, allting. Eksjo och Sverige kanns nat fruktansvart avlagset, inte bara avstandsmassigt. Jag far hora att det snoar darhemma, att nagon flyttat, att nagon tappat orken, vem som akt ur i idol. Att nagon har dott. Och det fangar mig en liten stund, en liten sekund tror jag att jag minns hur det kanns att sitta hemma i koket och ata flingor och titta ut i hostmorkret. Men sedan ar jag tillbaks igen. Tillbaks i varmen, tillbaks i var tillfalligt bekymmersfria vardag.
Allt har sin tid. Det har ar tiden for vita strander, korallrev och skitiga strumpor.
Den har resan har vantat pa mig och nu nar jag sitter mitt i vet jag att det ar precis som det ska vara, allting. Eksjo och Sverige kanns nat fruktansvart avlagset, inte bara avstandsmassigt. Jag far hora att det snoar darhemma, att nagon flyttat, att nagon tappat orken, vem som akt ur i idol. Att nagon har dott. Och det fangar mig en liten stund, en liten sekund tror jag att jag minns hur det kanns att sitta hemma i koket och ata flingor och titta ut i hostmorkret. Men sedan ar jag tillbaks igen. Tillbaks i varmen, tillbaks i var tillfalligt bekymmersfria vardag.
Allt har sin tid. Det har ar tiden for vita strander, korallrev och skitiga strumpor.
måndag 5 november 2007
Sarskrivning fran andra sidan
Jag befinner mig i varldens vackraste land och lever ett ganska sa ofattbart liv just nu. Att knapa ihop en blogg om detta innebar stora risker for hippe-flum-religios-nonsens. Men jag ska gora ett forsok.
Stora, maffiga ord ar bland det varsta jag vet. De tenderar att bli klyschiga, faniga och allmant intetsagande. Sa jag nojer mig med att konstatera att Nya Zeeland ar ett maktigt land. Plocka ihop de finaste bitarna ur alla varldens lander och du kommer anda inte komma i narheten av detta land.
Vi har besokt sa manga platser att jag glomt namnet pa halften, och traffat en massa skona manniskor. Det basta med backpackers ar att de inkluderar alla fack man kan tanka sig. En fet smet med allt mojligt folk helt enkelt.
Vara sjukt traliga vardagsproblem har nere brukar vara i stil med: "Jaha, vad ska vi gora imorgon da? Hoppa fallskarm eller Bungy-jump, vi kan dra lott?" eller " Nej men du... jag orkar inte ta sovmorgon imorgon, ska vi inte dra en Rafting istallet?" Det ar sa glassish vissa stunder att jag nastan skams. Nastan.
Tre veckor som backpacker pa andra sidan klotet, och du omvarderar det mesta kan jag lova. Du skiter fullstandigt i om dina strumpor varit pa lite for manga dagar, om du atit samma soppa bade mandag, tisdag onsdag och torsdag, eller om du missar arets fest hemma i Smaland. Gamla ostar och manniskor som mest klammer en pa tarna bleknar ratt fort med lite nya perspektiv. De manniskor och varderingar man tidigare varit hyfsat saker pa, har numera gjutit fast sina platser hos mig.
Jag borjar lata som en sjalvgod, overnojd prick har marker jag. Och det ar tamigfan precis vad jag ar. Kanslan nar jag besteg Red Crater i Tongariro (aka Domedagsberget i Mordor), sa fysiskt trott att jag bara ville spy och sa blafrusen att ansiktet bara ville skrynkla ihop sig var enorm. Att i samma stund som man ar livradd for att blasa over kanten och trilla ner i en fett djup och farlig krater, inse att man star pa den haftigaste punkten man antagligen nagonsin kommer att befinna sig pa, med sjuk vy framfor nastippen. Det ar vad jag skulle kalla: (Har skulle jag kunna infoga ett av de dar uppblasta, intetsagande orden som jag hatar. Men jag avstar.)
Daugava och In our Nature, det ar dar jag befinner mig under alla langa bussfarder.
Kvallens kalasknall blir dock en danga fran ett Melbourne-band, staden vi forhoppningsvis kommer befinna oss i om en dryg manad.
Jet - Get me Outta Here
Godnatt for mig, godmorgon for er.
Stora, maffiga ord ar bland det varsta jag vet. De tenderar att bli klyschiga, faniga och allmant intetsagande. Sa jag nojer mig med att konstatera att Nya Zeeland ar ett maktigt land. Plocka ihop de finaste bitarna ur alla varldens lander och du kommer anda inte komma i narheten av detta land.
Vi har besokt sa manga platser att jag glomt namnet pa halften, och traffat en massa skona manniskor. Det basta med backpackers ar att de inkluderar alla fack man kan tanka sig. En fet smet med allt mojligt folk helt enkelt.
Vara sjukt traliga vardagsproblem har nere brukar vara i stil med: "Jaha, vad ska vi gora imorgon da? Hoppa fallskarm eller Bungy-jump, vi kan dra lott?" eller " Nej men du... jag orkar inte ta sovmorgon imorgon, ska vi inte dra en Rafting istallet?" Det ar sa glassish vissa stunder att jag nastan skams. Nastan.
Tre veckor som backpacker pa andra sidan klotet, och du omvarderar det mesta kan jag lova. Du skiter fullstandigt i om dina strumpor varit pa lite for manga dagar, om du atit samma soppa bade mandag, tisdag onsdag och torsdag, eller om du missar arets fest hemma i Smaland. Gamla ostar och manniskor som mest klammer en pa tarna bleknar ratt fort med lite nya perspektiv. De manniskor och varderingar man tidigare varit hyfsat saker pa, har numera gjutit fast sina platser hos mig.
Jag borjar lata som en sjalvgod, overnojd prick har marker jag. Och det ar tamigfan precis vad jag ar. Kanslan nar jag besteg Red Crater i Tongariro (aka Domedagsberget i Mordor), sa fysiskt trott att jag bara ville spy och sa blafrusen att ansiktet bara ville skrynkla ihop sig var enorm. Att i samma stund som man ar livradd for att blasa over kanten och trilla ner i en fett djup och farlig krater, inse att man star pa den haftigaste punkten man antagligen nagonsin kommer att befinna sig pa, med sjuk vy framfor nastippen. Det ar vad jag skulle kalla: (Har skulle jag kunna infoga ett av de dar uppblasta, intetsagande orden som jag hatar. Men jag avstar.)
Daugava och In our Nature, det ar dar jag befinner mig under alla langa bussfarder.
Kvallens kalasknall blir dock en danga fran ett Melbourne-band, staden vi forhoppningsvis kommer befinna oss i om en dryg manad.
Jet - Get me Outta Here
Godnatt for mig, godmorgon for er.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
