Where's the good in good-bye?

Vardagen (min vardag) bygger på människor och rutiner. När både människorna och rutinerna börjar flytta på sig, varför ska man då stanna kvar i det gamla lunk som man tycker sig trivas så bra i? Det finns ju ändå inte kvar. Banal insikt, indeed. Men ändå.

"Eksjö behöver vädras ur". Så sant som det är sagt. Tur att höstluften är så frisk, annars hade här luktat gammal ost lång väg. (Ännu ett resultat av en alltför långt dragen analys à la Thrane/Carlsson)

Ewerts och min resa börjar sakta men säkert ta form och närma sig nånstans därborta i kanten. Men det är inte Oktober än. Nu traskar vi in i September, vilket innebär Köpenhamn. Mitt största problem kommer antagligen bli att inte bränna den magra summa på Ströget, som oktober-december ska tjäna som mitt dagliga bröd down under.

Saknad gör inte ont. Nej. Det kliar. Och satan i gatan, vad det kommer klia i mig i höst och i vinter. Ja, det kliar redan.

Så vad ska vi då på andra sidan jorden och göra? Inte tusan vet jag, men fett kommer det bli.

See ya, miss ya, love ya, take care.
(Laakso - Aussie girl)

B is for Baksmälla

Innanför det halvdåsiga skiktet i min arma skalle utkämpas någon form utav strid. Jag väljer, väljer om, väljer bort hela tiden. Jag vet snart inte vad det är frågan om. Något vettigt kommer jag inte fram till iallafall.

Hur som helst, idag är det söndag. Och i mitt tycke är inte söndagar ämnade för svårmod, utan för soffsysslor. Idag har jag roat mig med att från soffan studera trimmade friidrottsstjärnor in action. Trimmade förresten? Sen när behöver man träna satan ur sig för att vinna OS-guld? Ja inte vet jag, men faktum är att ingen mindre än otippade Rolf Lassgård faktiskt rodde hem silvret i damernas kulstötningsfinal.
Eller var det Nadezhda Ostapchuk? Eller var det Rolf ändå? Har de kanske en gemensam faster?

Jag låter det vara osagt.

Moneybrother - Guess who's gonna get some tonight

Luften bor i mina steg

Rättning (förlåt Håkan): Luften bodde i mina steg.

Hej svej fotbollsliv, nu går det visst inte längre. De sägs ju att man ska sluta på topp. Men i och med att jag är ruskigt nytänkande, tänker jag sluta nu. Längst ner i dyngan.

Jag känner mig snuvad på sommarn faktiskt. Sådär som när man tappar glassen i sanden. Det lär resten av den swänska befolkningen också göra iochförsig så vad dillar jag om? Ärligt talat så känner jag mig nästan lite snuvad på skolan också. Nu har den börjat och inte får jag vara med.

Äh, det här inlägget börjar bli bra mycket bittrare än vad det var tänkt. Den lätt sura tonen kan bero på att dagens företaganden har bestått av bankäranden och jobbansökningar. Väx upp för fan! (Nej för fan!!!)

Dags att ta reda på vad lurige Anders Wedin har knåpat ihop på Mount Pleasure, I´m all ears!

Upplysningsvis

Så länge ni inte kommer på tanken prata med mig om min ljusnande(?) framtid, om ihopsparade pengar, fotboll i division 4 eller om tid som rinner iväg, så ska jag med nöje kasta mig in i diverse konversationer.

Accepterar ni inte detta blygsamma ultimatum måste jag tyvärr be er hålla käften eller lägga era stackars benen på ryggen. Vänligen men bestämt.

The topp is nådd

Bohuslän är fint, fint, fint. Där har jag spenderat ett par dagar nu. Skärgårdsidyll javisst, javisst.

Way out West är även det till ända, har egentligen inte så mycket att säga om det mer än att det var underbart. Timo och Hammond Jr överraskade mig mest, CocoRosie gjorde mig psykiskt rubbad, Moneybrother var snyggast, och Regina Spektors konsert avnjöt jag inifrån en Bajamaja.

Sist men definitivt inte minst lyckades jag taffsa på Pelle denna gång, vilket jag bittert misslyckades med på Skansen förra året. YES! Nu ska lyssna till hans lena stämma i P1.

Finally

Med tanke på de senaste dagarnas totalpressade monsterschema är jag nästan förvånad över att jag inte hittat mig själv i ett hörn någonstans som en kapitullerad hösäck.

Nu har jag äntligen s.k. sommarlov, bättre sent än aldrig? Imorgon bitti går tåget till Götet, Slottsskogen och finfin musik för hela slanten. Heeeeerrrrrlish! Sen blir det lite regelrätt (i mina ögon) sommarlovsliv i skärgården.

Ingenting blir som man tänkt sig, det är en större sanning för mig nu än vad det varit tidigare. Ska bli jävligt intressant att se tillbaks om ett halvår och se vad som egentligen hände. Vad som blev av oss. Om det blev nåt alls eller om vi slutade som större fånar än vad vi är nu.

Alla säger hejdå nu. Men det är väl nu man gör sånt. Den ene i Florida, dena andre i Linköping, den tredje runt på fläng i Europe. Hej och hå, och alla ni andra.. Vart ska ni?

The Tough Alliance - First Class Riot

Ett 55-årigt livlöst liv

Igår såg jag en död för första gången i mitt liv. Det var inte läskigt, äckligt eller obehagligt. Bara konstigt. Den övriga personalen stod och diskuterade hurvida de skulle klippa hans tånaglar eller ej. Och han bara låg där. Precis bredvid de babblande tanterna men ändå på en helt annan plats. Han hade somnat in till Elvis.

Det som slog mig när jag stod där och rågloende försökte ta in vad jag såg, var att jag tyckte så myckte bättre om att se honom död än levande. 30 års knarkande, hemlös, tumör i ryggen som spridit sig till hjärnan. What else is there to say. De få dagar jag såg honom i livet var han någon slags död själ i en kropp som krampaktikt höll sig vid liv, utan att han varken kunde gå och äta, andas eller se. Då skrämde han mig.

När han väl var död var allting annorlunda. Elvis och ro.
Som levande var han ensam i världen. Tveklöst är han mindre ensam nu. Konstigt nog.

Sol, mjölk och ben

När solen väl gluttar ut ur molnen med sitt storslagna leende, då käkar myggen upp våra redan magra ben. Attsingen. Aldrig att vi får vara helt nöjda.

Hur som helst, det fina med ett välfyllt hus är ett välfyllt kylskåp (läs mjölkfyllt kylskåp). Att vara utan mjölk är ungefär som att vara utan ett ben.

I övrigt ska jag med basta ta åt mig av Gustafs pik och stå för den bloggskrivande, kaffelattedrickande, mainstreamsvenne jag är. Till min nackdel står det faktum att jag är halvdansk. Attsingen återigen. Måste även inhandla ett par foppatofflor vad det lider. Som pricken på grädden får jag sumpa mitt exotiska efternamn också. Sofia Svensson får det nog bli. En Sofia Svensson ska jag bli. Eller?

Spoon - The way we get by

S.

Har ni glömt mig?
(Förstår ni inte att jag är lika ensam som ni?)