Klunsa for life

Tack gode Gud. För att jag inte har skrivit i den här bloggen på ett tag. Även om det kanske skulle ha behövts. Jag tror det hade slutat i överbelastning eller i explosion.
Ju äldre man blir desto klokare blir man. Ett par sanningens ord det. Synd bara att den där klokskapen går förgäves eftersom allt verkar blir så mycket svårare också. Man hinner inte sätta sina nya visdomar på prov förrän spelet (livet) hoppat upp på nästa nivå. Och då står man lite lagom knäckt för att man kämpat så för att hinna ikapp. Ja ni ser, det börjar redan bli en gegga det här.

Snart ska jag hem. Det slog mig häromdagen att jag behöver åka hem. Till neutral mark. Två veckor, sen är jag hemma igen där jag känner alla gator, alla ansikten, alla vanor. Alla besvikelser. Där jag upplevt alla mina 19 vårar fram tills nu.

Det är farligt att få smak på livet. Man vill bara ha mer och mer. Jag kan nog sluta som livsmissbrukare har jag en känsla av. (Eller är det livsnjutare de kallar det?) Vem ska bestämma åt mig? När jag inte lyckas själv? Min magkänsla ger jag iallafall inte många sketna ören för. Den ändrar sig lika fört som fräknarna ploppar upp på näsan i aprilsolen.

Jag kanske borde klunsa om det hela. En avgörande kluns om mitt framtida liv.
Sten, sax eller påse. Hjärna, hjärta eller allmänt fördärv.