To be or not to be

Ovissheten. Vissa dagar är den min bästa vän. Dagar då jag känner mig härligt aningslös och fri att inte lova någon någonting, för jag vet inte vad som kommer att hända. Jag kan göra som jag vill och skita i att ta ställning, planera och förbereda. Skratta bort folks frågor med ett "Jag har ingen aaaning!"

Andra dagar kväver den där satans ovissheten mig. Kastar mig runt i ingenting och ger mig panik för att jag inte har något konkret att snudda vid. Inget att berätta. Inget att förhålla mig till och ingenting att ens våndas inför.

Ovisshet är ett fjäderlätt, retsamt ord. Ett ljust, nästan vitt, svävande ord som leker runt i lätta briser i luften ovanför mig. En fjäder jag kan småle åt och studera obekymrat från marken, eller frustrerat försöka fånga.

Jag väljer ofta att helt enkelt inte riktigt känna efter. Att inte sätta ner foten på marken för jag vet inte om den skakar eller om den känns fast och trygg. Far upp i sängen om morgnarna när det börjar mala i magtrakten och skakar av mig ovissheten innan den börjar kännas för mycket. Jag käkar  jordgubbar i stället. Längtar efter livemusik och vickar på tårna i gräset.

Det finns nämligen ingen riktig plan B. Så när jag väl landar och ska agera, då blir det till att ta skeden i vacker hand. Vare sig det blir i höger, eller vänster. (norr, söder, väst eller öst...)