På eget ben

Efter 12 timmars bilfärd, när man anländer i ett mörkt och blött Umeå. Halvt vilse och ensam (plus en lika visen pojkvän) och sunkig och hungrig och allmänt ynklig. Och man febrilt letar efter en bensinmack, och man upptäcker att boendet är ganska fult för det är rosa gardiner och plastblommor i fönstret och flockas av en massa långhåriga katter och man längtar hem till sin gamla säng i gamla trygga Småland för den nya knarrar så dant och inte fan verkar Umeå så jäkla hippt?

Då är man kanske 21 i sinnet men på sin höjd 6 och ett halvt i själen.

Men när man sovit en natt i den knarriga sängen, som faktiskt är mycket bredare än den man haft förut, i sina egna lakan och man har plockat fram sina sonic-tidningar och fyllt garderoben med sina egna skor och halsdukar. Och när man tagit en fika med sin flatmate som faktiskt är riktigt reko, och när det slutat regna och solen blygsamt tittar fram och framställer Umeås gator som kanske inte helt så fasligt trista ändå?

Då trycker man fotsulorna mot marken, balanserar en stund på de där egna benen man ska stå på och inser att man inte vinglar. Inte alls faktiskt.