Tillsammans med en ström av tiger jeans-klädda affärskillar och rufsiga backpackers vandrar jag med min knöliga väska genom ett stort inglasat Sky City. Överdådiga juldekorationer pryder ankomsthallen och jag slås av den varje år återkommande insikten om att det redan snart är första advent!?
Slår mig ner ner vid fönstret med en kaffe och en överprismacka med halloumi. Bläddrar sporadiskt i ett glansigt resemagasin. Tittar ut på flygfältets blöta asfalt och blinkande lampor. På flygplan som lättar och landar i mörkret.
Och för en stund glömmer jag vart jag är på väg. Jag glömmer bort att jag är på väg för att möta sorg. Allt som sker är att jag sitter här och väntar. Ingen vet vem jag är, vart jag ska åka och ingen tar egentligen någon större notis om mig. Jag är en del av flygplatsens rekvisita precis som alla andra resenärer. Ingen kräver någonting av mig överhuvudtaget.
Det är gott kaffe.
Just så borde ensamhet alltid få kännas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar