Visst är det så

Dessa rykten om Eksjö stad. Att denna Guds glömda lilla håla har kvicknat till. Rest sig, om så bara över en helg, ur sin till synes kroniska dvala. Lämnat tristess, lökiga pizzerior, skitsnack och moppegäng för ett ögonblick och så smått börjat puttra.
Jag talar såklart om Eksjö stadsfest. The Eksjö Stadsfest.

Ryktena når mig över telefonen, och jag får höra helt osannolika saker som att det t ex ska finnas fem scener! (Fem!!? Får det ens rum så mycket i Eksjö?.. Jo men just det, de har ju iofs Hultan i Hultsfred, ja just ja..) Ja shit. Det händer ju nåt därhemma. Alla är där. Och jag upptäcker att jag trots allt lider av småstadssyndromet fast jag inte riktigt helt vill kännas vid det. Att inte vara hemma när det väl är något som händer. Det irriterar mig.

Jag väljer att skratta lite åt mig själv. Hå hå ja ja.

Det är tur att vi har varandra

Bygga nytt, börja om, sväva ut och vidga vyer. Det är det det handlar om. Växa, komma till insikter, och ta beslut.
Allting låter så tungt när jag ser på det så här. Och jag vet ju, att jag är en baddare på att strö mina tankar vitt omkring, skjutsa iväg dem till ställen de inte borde vara.

Det är så lätt att falla ner i panikens grop. Men jag börjar sakta men säkert bli bättre på att hitta upp innan jag dragit med mig allt i fallet.
Om en vecka beger jag mig åter hem till min varma trygga famn i form av köket på Bykvarnsgatan, familj, vänner och Thomas.

Slut på metaforsvamlet.
Det är tur att vi har varandra.

High Season Bubble

Det är nog bara på Sylarna man kan skrubba ett tiotal halvt igengrodda toaletter, laga frukost till 93 personer, checka in 193 personer, skura golv, bära madrasser, lägga på plåster på blödande barnknän, servera 15 personer middag, skruva i x antal glödlampor, sälja x antal påsar lösgodis till skånska scouter, lasta ur en försenad helikopter, bjuda på saft, säga "Välkomna, har ni bokat?" eller "Bastun är varm till klockan åtta" minst 50 gånger i trevlig ton, fixa stopp i avlopp och räkna ihop en kassa på ca 95 000kr på en dag utan att ens fundera på om det inte var lite jäktigt ändå?

Det måste vara något fel på tiden häruppe. Antingen har dygnet ungefär 42 timmar eller så blir man helt enkelt lite dum i huvudet av den friska fjälluften.

08080808

Det regnar ute. Och vi snackar inte lite sommardugg, utan tröstlöst syndafall skvalande ner över fjäll, älv, bäck, ren, vandrare, downhillcyklare, tält och över mig. Det känns som ett höstregn.
Men ännu är det inte dags för höst. Även om årets höst lovar mycket gott så är den inte riktigt välkommen ännu.

Tre veckor kvar häruppe nu, snart spricker högsäsongsbubblan och vi kan andas ut litegrann.
Ett par sommaräventyr till tänker jag samla på mig, sedan bär det av till Stockholm och hösten.

En blivande 08:a, 080808 med andra ord.

Titulerad

- Hej, vem är du?
- Hej, jag heter Per och är socionom.
- Men vem är du?
- Jo, jag är som sagt socionom.


I helvete heller.

Hej jag heter Sofia. Jag är tidsoptimist, tesörplare, blomplockare, klantskalle, skidåkare, syster, musikbrukare, chokladsnaskare, fotbollsspelare, buffstickare, friluftsmänniska, flickvän, drömmare, skoköpare, stigtrampare, syreförbrukare, nattmänniska, sjusovare, äventyrssökare, idrottsfantast, kollega, korsordslösare, vän, globetrotter, soffpotatis, tidningsläsare, lyssnare, tvivlare, babbelmaja, hobbybloggare, dålig förlorare, dotter och mycket mycket mycket mer.