Påsk

Sparkar grus på min hemmaarena. Trampar i gamla fotspår och fäktas minnen och sinnesstämningar; att älska och att hata.

Kom att tänka på en novemberafton från en svunnen tid. Jag var 16, gick på fotbollsgymnasiet i Vetlanda och plågade mitt tonårshjärta med en kille som inte var värd det. Vi var ihop, fast vi var inte riktigt det, men ändå var vi nog det.
Mando Diaos "Hurricane Bar" hade precis släppts, och deras småbrorsor, Sugarplum Fairy, hade nått något slags genombrott med radiohitten "Sweet Jackie". En kväll följde jag och min kompis med en annan kompis, som var lite galen, (hon var vild, farlig, estetisk och alldeles för bångstyrig för vår stad) och hennes minst lika galna syrra till Gislaved. Mando och Sugarplum skulle nämligen lira i Folkets hus. Jag och min inte så galna kompis tyckte att den där radiohitten var rätt svängig och visst var Sugarplum säkert bra och vi hade ändå inget för oss den helgen heller, som vanligt. De äldre och ballare tjejerna var givetvis där för Mandos skull.

Det var en helt fantastisk kväll. Björn och Gustaf tog oss med storm. To china with love. You can't steel my love. Cut the rope. Mr. Moon. Min kompis syrra hånglade med idol-Simon. Folk svimmade. Vi hamnade backstage, min galna kompis fixade det såklart. Jag satt knäpptyst och ömsom skämdes, ömsom förundrades över vad som hände. Mitt emot mig satt Björn Dixgård. Han åt hamburgare, de andra också. De spelade The Coral på gamla guror som låg i logen. Innan vi ramlade ut smusslade jag med mig basistens vattenflaska. Som om jag ville ha något handfast bevis.

Min kompis syrra körde hem fastän hon druckit snygga drinkar. Det var snöstorm och vi rullade fnissande hem i natten. Sugarplum Fairys spelning minns jag inte så mycket av. Och jag ger om sanningen ska fram blanka fan i dem. Men Mando Diao gav min rangliga tonårssjäl den dos av rock som den behövde, och som alla tonårssjälar behöver. Det tackar jag dem för.

Glad påsk.