Sommarn snurrar fort

Jag lever min sommar lite utanför och bortanför alla andra känns det som. Ibland är det en bra sak, ibland inte.

Solen glider ner bakom Vaktklumpen och man kan inte annat än trivas med utsikten utan för fönstret. Smög mig upp en kvart tidgare imorse innan frukostpasset för att kunna plira på massivet en stund innan det var dags att ge sig i kast med ägg och gröt.
Min ledighet spenderade jag häromdagen med att solo spatsera till Helags. I knallsol traskade jag förbi mitt favoritvindskydd, Mieskentjakke där det ser ut lite som Fylke, fast i fjälltappning då. Hur som helst, jag insåg att det var riktigt gött att vandra omkring mol alena med endast fjäll och mygg som sälle, och fundera på allt eller inget. På livet och döden eller bara på nästa fikastopp. Gnola på allt ifrån Jämtlandssången till Lenny Kravitz.

Jag befarar att en viss 20års-kris har börjat smyga sig på mig. Eller kanske snarare en för tidig 40års-kris? Jag har nämligen börjat känna mig som en såndär kontaktannons. Ja ni vet; uppskattar matlagning, stickning, alfapet och långa promenader. Shit shit shit.
Och ska jag vara helt ärlig dessutom, så trots insikten om vad som håller på att hända med mig, trivs jag med det.

Nu gled jag ut på sidospår..
Sommarfjäll är fint. Gänget är bra och jag mår bättre än bra av att vara häruppe.
Men. Alltid dessa men. Jordgubbslandet hemma på Bykvarnsgatan, Långanäshäng, glass & minigolf-klassikern på campingen, Lassekonsert och Halmstadröj fattas mig denna sommar. Men. Det enda jag faktiskt får ont i själen av att inte se skymten av i varken juni, juli eller augusti är det stora blå. Kluck, måsskri, tångdoft, manetinvasion och krabbfiske.

Vart är mitt sommarhav?

Well well well

Efter två veckors beach-häng då den fysiska aktiviteten på sin höjd handlat om att höja glassen till munnen eller klia myggbett på lilltån är jag inte den allra mest vältrimmade varelsen just nu.

I förrgår klev jag en smula groggy av nattåget i Undersåker för snabbfrulle innan det vankades löpning i steksol. Då STF deltar i St Olavsloppet även i år, fick jag äran att springa en 6,5 km lång sträcka mellan Duved och Åre Golfbana. Aldrig har jag tyckt att 6, fucking 5 km känts sååå tunga.
Av bara farten vattnade jag Emelie via cyckel på hennes dryga mil-sträcka, och när dagen gick mot sitt slut var det dags för mig och David att solstekta, mätta och trötta vandra de 16 kilometerna upp till Sylarna. Ska man jobba nästa morgon så ska man...

Efter löpning, cykling och fjällvandring denna dag var det en inte fullt så överkaxig Sofia som stöp i säng. Men men, en kickstart för säsongen är en kickstart. Oh yeah.

Don't let the salt get in your eye

Jag lider av en förjävlig egenskap rent ut sagt.
I tid och otid drabbas jag av ofattlig sorg över att det som varit är förbi.
Att skrapsår på knäna, maskerader, morfars historier i hammocken och vi på saltkråkan är något som sakta men säkert flyter längre bort ifrån mig och försvinner.

När man lever livtes glada dagar som jag gör nu, varför skapa onödiga rävsaxar och bara sörja det som varit och oroas inför det som kommer? Den redan höga sommartemperaturen höjs garanterat ett par snäpp i och med min irritation över min oförmåga. Oförmågan att bara njuta av och leva i det jag står mitt i.

Efter två heta veckor i sällskap med olivträd och turkosa vatten vänder jag nu nosen mot sommarfjäll.
Sveriges vackraste toppar ska jag nu sällskapa med juli-augusti. Få förunnat.

Och givetvis, som den bortskämda rikemansdotter utan självdistans jag är, hade jag just i detta nu hellre stannat hemma i jordgubbslandet resten utav sommaren.


PS. Vart finns den där Barre när man behöver samtala me'na!? I bajs-Dunblane...