Nya gardiner och sånt

Människan är verkligen en underlig manick. Även om det är en insikt jag når minst tre gånger om dagen, förundras jag över den varje gång.

Att skräcken för en misslyckad tenta som kan få en att totalt tappa tron på sin förmåga, intelligens och karaktär, sveps bort på ett ögonblick av tusentals lättade fjärilar i magen.
Att en ofattlig hemlängtan kan baddas genom en gnutta sol på näsan vid en sjö.
Att även den allra grövsta sortens oro kan duschas av i varmt vatten eller avfärdas över en kopp kaffe.
Det är konstigt. Och det gör mig både rädd och hoppfull på samma gång.

Såg för övrigt "De ofrivilliga" igår. Om jag hade varit en proggig gymnasielärare hade jag tvingat alla förtappade ungdomar att se den.