Min vän är en man av folket, säger han. Ja ni vet. Han är inte förmer, har inga höga, glamorösa eller orealistiska ambitioner. Han är stolt och röd och patriotisk. Han vill vara arbetarklass, för det är rejält. Han beundrar de som gått den hårda vägen, i stark motvind och ensamhet. Han fnyser åt alla dem som längtar bort, eller är påväg. Han drar sig inte för obekväma utläggningar. Han flinar vänligt arrogant åt mig när jag berättar om mina drömmar. (Men jag inser ju att i hans bok har jag inte ens haft möjligheten att vara en rejäl människa pga mina läkarföräldrar.)
När han menar att han aldrig fjäskar för någon, vill jag säga att han aldrig ger någon en chans.
När han hävdar att han inte bryr sig om vad folk tycker om honom, vill jag fråga varför han då anstränger sig så in i bängen för att synas?
Och när ha säger att han "i allafall inte försöker leka fin och intellektuell" , vill jag berätta för honom att de hästar han sitter på är bra mycket högre än de flesta, trots att han själv anser sig rida i fotfolkets hage...
Don't worry, be happy.