På tåget som går hem till stan

Åker hem. Hem till broder Student och allt därtill. Jag kallar fortfarande Småland och Eksjö hem, trots att Umeå inte längre känns som nordpolen och hade sin kanske finaste peak just precis när det var dags att lämna. Men så är det, man ska avsluta på topp. Och det var ganska brant upp till toppen. Förhoppningsvis har jag presterat tillräckligt för de tre kommande månaderna. Hjärnan behöver vädras. Luftas och fyllas med hav, festival, ljumma nätter, grusiga sandaler och svala förmiddagar i gräset med sommar i P1.

Ibland tänker jag att jag är dum i huvudet som satt mig själv och mitt huvve på en sån här utbildning. Vad ska det tjäna till att ständigt produkttesta sin hjärna till kokpunkten? Kanske är det just därför jag gör det. För att jag kan, men med näppe. Ingenting får någonsin vara för lätt. Fast nu, just nu och ett bra tag framöver får allting vara i lättaste laget, tack. Ja, dags för lättja och sjuka mängder italiensk glass.

I natt vandrade jag hem barfota med fotsulorna ömmande av dans. Det var ljust som på dagen fastän klockan slagit 02.37. Det är sommar och nu är jag redo att omfamnas.