Varje sten har jag sparkat på

Läste nånstans häromdagen att 00-talet är (eller var för snart är det över) sentimentalitetens årtionde. I och med att de senaste tio åren varit de som skulpterat mig som mest är det väl inte våldsamt märkligt att man gått och blivit lite... ptja. Oklädsamt sentimental av sig.

Småland, Eksjö. Här sitter jag nu. Jag vill klappa lilla Eksjö på huvudet och omfamna alla gärdsgårdar, röda stugor, alla de herrans många sjöarna och alla den mörka granskogen på en och samma gång.
Här knegar vi på veckan lång, super oss apfulla på Stadshotellet till helgen och får äntligen klämma lite extra på varann i nåt mörkt hörn, eller bekänna våra innersta undringar för nån som faktiskt vill lyssna.
Här säger vi inte så ofta vad vi faktiskt tycker, isåfall är det bakom chefens rygg i fikarummet.
Här aktar man sig för att stöta sig med någon annan än den kategori man placerats i. Är man handbollstjej så är man. Är man hårdrockskille så är man. Och är man pluggis så ger man fan i att försöka konvertera.
Det är faktiskt riktigt provocerande om man är lite för tjock i den här stan. Eller lite för smal, eller lite för snygg.
Här blir sällan några vita jular längre (annat var det förr!), men när snön väl dyker upp passar vi på att klaga lite på den dåliga framkomligheten.

Det är lite mörkt på sina håll i smålands skogar, lite off, lite inskränkt i vissa hörn. Lite komiskt, lite charmigt, lite typiskt och sällan överraskande. Här är vi faktiskt ofta ganska snåla, helt enligt myten, och här får kofödslarna en plats på förstasidan i Smålandstidningen. Här känner man sig fortfarande lite hipp när man beställer Caffe Latte.

Men luften är så frisk här. Och det är är nåt så fantastiskt, försynt vackert när vitsipporna slår ut i maj. Småland är mitt. Jag tror jag har satt min fot på varenda en av Eksjös gatstenar, och jag förlåter allting. Alltid.