Gnistrande solskensmorgon i Umeå. Det måste vara minst 15 minus.
Tusen kilo tunga väskor, maxade med tjocka kursböcker och paltor. Taxi till flygplatsen. Plånboken blev visst kvar hemma på köksbordet. Fredrik Strage fnissar tillsammans med en annan kulturkuf ett par säten bort. (Vad kan han månne ha haft för ärenden häruppe?)
Det är nästan lika kallt i Stockholm. Någon råkar ta fel väska, och Thompas bagage försvinner iväg under armen på en vimsig Pitebo. Min jacka är alldeles för varm. Det är snökaos i stan tydligen, berättar flygbusschaffören på Arlanda. Det kan ta huuur många timmar som helst att ta sig in till Centralen.
Vi kör i 30 på motorvägen. Min tidigare så luftiga tidsplan börjar krympa ihop till ingenting. Som tur är är mitt tåg försenat, tillsammans med alla de andra tågen. Alla människor tittar intensivt på den stora avgångstavlan på väggen. Oj, nu bytte de spår på mitt tåg. Jag krockar med halva Sverige på vägen dit. En bäbis skriker bredvid mig och hans mamma petar in proppar i sina öron. Jag är hungrig men har inga pengar. Det susar och viner utanför. Alla väntar, ringer, klagar och lyssnar.
På perrongen i Nässjö välter jag nästan en gubbe med min väska. En köldfrusen men ändock entusiastisk sosse räcker mig en banan märkt med "Rösta rättvi(S)t!"
Det är nästan lika kallt i Småland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar