På eget ben

Efter 12 timmars bilfärd, när man anländer i ett mörkt och blött Umeå. Halvt vilse och ensam (plus en lika visen pojkvän) och sunkig och hungrig och allmänt ynklig. Och man febrilt letar efter en bensinmack, och man upptäcker att boendet är ganska fult för det är rosa gardiner och plastblommor i fönstret och flockas av en massa långhåriga katter och man längtar hem till sin gamla säng i gamla trygga Småland för den nya knarrar så dant och inte fan verkar Umeå så jäkla hippt?

Då är man kanske 21 i sinnet men på sin höjd 6 och ett halvt i själen.

Men när man sovit en natt i den knarriga sängen, som faktiskt är mycket bredare än den man haft förut, i sina egna lakan och man har plockat fram sina sonic-tidningar och fyllt garderoben med sina egna skor och halsdukar. Och när man tagit en fika med sin flatmate som faktiskt är riktigt reko, och när det slutat regna och solen blygsamt tittar fram och framställer Umeås gator som kanske inte helt så fasligt trista ändå?

Då trycker man fotsulorna mot marken, balanserar en stund på de där egna benen man ska stå på och inser att man inte vinglar. Inte alls faktiskt.

Och vid en grön brevlåda svänger ni höger

Okej. Det handlar om Skåne. Jag beträder Lundells och Ranelids marker. Österlen närmare bestämt, i ett 500 meter långt samhälle vid namn Norrekås.

Vi bor i ett vitkalkat hus med rosenpergola och små, blåmålade rutor i hörnen av glasverandan. Inuti är balkarna synliga och allt går i vitt, blått, grått, vinrött. Det är ett fantastiskt hus. Rustikt skulle man kunna säga. Står sig i alla riviga stormar. Ett österlenskt, lantligt paradis. 12-13 meter utanför grinden skvalpar havet. Om morgnarna väcks man av svarta, måsliknande fåglar som skriar och gnäller vid strandkanten. Om kvällarna blåser det upp och med öppet fönster kan man somna till vågbruset.

Norrekås omges av gula sädesfält och gröna majsplantager. Längs havet ringlar en grusstig där stora hundar lufsar förbi med sina morgonhurtiga ägare i träskor och pastellfärgade träningsoveraller. Några kilometer bort, ett par minuters cykling på en halvdåligt pumpad cykel från skjulet, finns ett snickeri, ett hembageri, ett krukmakeri och en gårdsbutik med diverse nödvändiga prylar (t ex indiska sidensjalar). De har alternativa öppningstider.

Två kilometer åt ena hållet ligger Skillinge. Där har de en lokalteater. Fyra kilometer åt andra hållet ligger Borrby, eller Porrby som det står på skylten, och där finns ett ica.

Om nätterna, speciellt nu då det är augusti, är himlen becksvart över Norrekås, som har en enda gatlykta. Skyn är fullströsslad med stjärnor. Disiga dagar ser man inte Bornholm, men men ön ligger där borta. Från Simrishamn kan man ta båten dit.

Jag sover på loftet. I vindsrummet. Här hänger en blåvitrandig gardin över fönstret och bredvid sängen står två stora, gamla kistor. Om jag vaknar på nätterna eller tidigt om morgnarna brukar jag luta mig ut genom fönstret och andas in lantluften. Ibland luktar det så mycket rutten tång och koskit att man känner smaken av det på tungan och i gommen.

Norrekås är så fint.. Kistorna har jag inte tittat i. Inte ännu.

Les temps sont durs pour les rêveurs

Ibland ter sig ett kladdigt och svettigt dansgolv med en småstads alla festglada människor ångesfyllt ihopslingrade med varandra i en enda sentimental gegga, en disco-kväll på Eksjö Stadshotell, som det enda logiska alternativet en ljummen augustilördagskväll.

Men icke. 

Det fina med att ha lyckats pricka in en monsterförkylning (alternativt svininfluensa) under de knappa dagar då sommarsolen och ledigheten sammanfallit, för det finns EN fin aspekt i det, är att man lite försynt och utan att väcka för mycket kritik kan hoppa av kvällståget innan det rullar in på hotellet. Placera sig med en kopp thé och Amélie från Montmartre i en mörk källare istället. Och vara muppig med all rätt.

Skönt.