Stackars mig och hela världen

Ibland kan man önska att man föddes i morfar Rolfs skor. En hård och fostrande uppväxt, med en far som hela tiden haft idéen om att sonen skulle bli civilingenjör. Och så blev det, naturligtvis. Basta. Kuvad och knuffad mot ett förutbestämt mål, men iallafall med en liten livsplanering i handen. 

Kommen till världen som en glad 80-tallist är jag istället, när det kommer till utbildningskritan, fullkomligt fri. Pumpad med framåtanda, engagemang, du-kan-bli-vad-du-vill och the sky is the limit! Åh så härligt. Men ack så tungt det blev att bära. Vad ska jag göra med all denna jädra frihet?

Den har gjort mig till en klyschig produkt, fast jag skulle göra vad som helst för att slippa vara det. En 80-talistprodukt; velande, självömkande med prestationsångest och ont i magen när jag vaknar. Stackars mig för att jag blev sånhär trots att jag är medveten om problemet. Stackars mig för att jag inte vet. Stackars mig för att jag klyvs av kärriärslystenhet och sökandet efter bara någon form utav lycka. 

Stackars min granne som sakta men säkert tynar bort i demens. Stackars gässen. Stackars civilbefolkningen i Gaza. 

Stackars hela världen förresten.