Hugget som stucket

Jepps. 

Vi lyckades kånka oss själva och alla persedlar hem till Småland. Min käre Becks var sig lik. Tvättberget är snart besegrat. Näst sista klappen kirrad. Jag är så trött att jag knappt orkar socialisera, alls. Men jag är glad. Granen är huggen och på andra sidan Öresund väntar tjocka släkten på julbesök. Men först jag och en badbomd i badkaret. Klart slut.

If you aint got the feeling

Det här begreppet julkänsla. Det är lite lurigt. Man vet inte riktigt vad den egentligen innebär, om den överhuvudtaget tänker infinna sig och när detta då ska ske? Skönast möjliga vore ju att få julkänslan inpackad och skickad till sig på posten runt sisådär den 15 december. Färdig och klar att hänge sig åt.

Det räcker inte för mig att gå i köpcentrum bland glittrande ljusuppsättningar och Wham-skrålande högtalare, stora feta skyltar med julerbjudanden och tips! tips! tips!....

Jag behöver andra grejer. En röd snötäckt stuga i en skogsdunge. Finstämda luciatåg. Mormors 500 olika sorters julkakor. Blossaglögg hemma i blåa soffan. Real stuff. Ja, jag är förbannat konservativ på den fronten. 

Alla de där sköna känslorna som dyker upp under året då och då, vid små, sällsynta tillfällen. När man går barfota i gräset första gången på året. När man står i duschen, vrider upp temperaturen ett snäpp och känner värmen strila över kroppen. När man sliter som ett jagat djur på löpbandet och högtalarna när det känns som allra värst drar igång "Hate to say I told you so". När man kommer hem till bulldoft. Och när man vaknar och ser att det snöar utanför fönstret.

Det är väl det det handlar om. Alla de där stunderna. En gång om året varar de lite längre, i form av julkänsla. Man kan ju alltid hoppas.

Upp till bevis

Japp, ikväll får vi svar på frågan om Bettans svettlökar är lika omfattande IRL....

Människorna äter upp mig

Dessa kroggäster. De äter, dricker, kräver. Äter, dricker, kräver. Äter, dricker, kräver. Klagar. Pratar. Tjatar. Äter. 

Jag är är trött på att stå till tjänst. Trött på all ytlig service. Trött på att de alltid har rätt och jag alltid fel. Trött på att jobba natt och dag. Trött på arten Homo Sapiens. 

Det kan tänkas vara människans största skräck; att bli ensam kvar på jorden.

Jag tycker det låter alldeles, alldeles underbart. 

Att bara för en dag få ligga mol allena på en tom slätt. En lätt bris över kinden och ett grässtrå att tugga på. Bara jag, och inte en ölbeställning så långt örat når. Det vore fint.

Amy i alla ära...

http://www.youtube.com/watch?v=JI5RqQ_UslM

Jag sitter mittemot världens bästa pucko vid ett smuligt bord, youtubar och mår oförskämt bra. 

God (trevlig, glad?) första advent.  

Tyst, vitt

Äntligen har himlen tagit sig samman och strösslat ut lite vitt över Stockholm.

Kl. är 06.00 och jag sitter här i mörkret och käkar russinmacka och tittar på snön. 

Veckan var en lång mörk tunnel av jobb som jag trodde skulle vara för evigt. Men nu är jag här på andra sidan. Nu ska jag tassa mig iväg till Cityterminalen och bussen som går till Winnerbäcks stad och en helg med mina töser.

Glasvegas

Bra, riktigt bra vissa stunder. Men kanske en smula uppschåsat, som det mesta tenderar att bli nu för tiden.

Anders däremot, får för min del gärna schåsas upp hej vilt. Måndagskvällens spelning blev en riktigt varm spark i baken, eller kanske snarare en varm björnkram. Det kändes rättså ovant att gå på konsert bakåtlutad på sittplats, bland en massa röd sammet och guldkrusidull framför en liten teaterscen. Men Moneybrother är Moneybrother och han spelade naken för oss i nästan två timmar, med alla kläder på.

Familjen Thrane är på intåg i stan över helgen, de ska göra Stockholm samt träffa mig. Låter som en fair deal tycker jag. Ikväll vankas middag i gamla stan och imorgon ska den kulturella nerven få sig en dos; Fem gånger Gud. Har man en mor som prombt ska banka in lite teater i en nån gång om året så är jag väl inte den som är den?

Kroppen är lite sliten efter en tolvtimmare i servitrisarbetets tecken igår, men nu ska den plågas på Bromma träningscenter en stund. Blir lite full i skratt varje gång jag ser mig själv på ett gym. Känner mig ungefär lika malplacerad där som jag hade känt mig på en cirkusmanege.

Oh lord, don't let it fall

Veckan har smygit sig fram med magsjuka, feber och allmänt ynkliga stunder. Lägenheten börjar likna ett råtthål, och Antonius skriker efter att få tömmas. (Antonius är vår tvättkorg). Det hela kanske ter sig lite kärvt och motigt just nu, men det reder sig.

Konsertbiljetter ska hämtas och på det en spatsertur längs Norr Mälarstrand.
Och under tiden ska jag fundera ut hur man ska hjälpa någon som totalt tappat glöden.

Dolmar och Bajen

Då dagen idag går i koldolmarnas och Hammarbys tecken, kan jag inte låta bli att tänka på mina allra kortaste och klokaste vän. Hon som verkar ha fötterna fastgjutna i marken hur hårt det än blåser. Och hon som just nu finns i Kongo och gör något fint för världen.

Yes, då var det bara att dra på sig alla de raggsockor, långkalsipper och varma paltor som garderoben kan tänkas innehålla, och bege sig till Söderstadion för Bajens sista hemmamatch. Fotboll och körv!

A PIECE OF CHEESE! HAMMARBY!
(Ja, Rebecka förstår.)

"Jag är generellt lite smartare än barn och lite dummare än vuxna. Det funkar bra"

Igår kom kylan till stan. Den la sina kalla fingrar runt min nacke och kring mina tår och trängde sig ner i min strupe.

Det behövs något nu. En kick, ett rus eller varför inte en fet Wendin-spark i baken? 

Höstsnusket är här för att bekämpas, och jag tror att jag ska börja på Södra teatern framåt helgen.

Alla vägar leder till Stockholm

Mja, det verkar onekligen så. Folk från när och fjärran dimper ner i stan på hastiga visiter. Inte så märkligt i och för sig, utan mer bara en ovanlighet för mig. Hemma i Eksjö brukar inte diverse kompisar, från landets olika hörn, som av en ren händelse bara "titta förbi" särskilt ofta. Senast ut var herr Vestergård, som i eftermiddags påminde mig om att ett och annat besök uppe i Åre-trakterna lär bli högaktuellt när de vita flingorna börjar falla...

Snö alltså. Det är allt nånting magiskt över det där vita. Jag måste ha varit yeti i mitt förra liv. En yeti med taskig karma, som dömdes att i sitt nästa liv få växa upp som en blek jänta med snölängtan, i ett slaskigt Småland.

á la höst

P-resa vid höga kusten. Nyvaken i Härnösand.
Stockholm i skymning. Vy från jobbet.
Kylig picknick med Lök-Ewert i Småland.

I'm kind of a muppet

Min präktiga ledig-dag-planering gick i stöpet då Pernilla Hörnfeldt slog mig en plong när jag stod på H&M och krafsade i förmiddags.

Tanken var att jag skulle göra lite seriösa inköp av skrivmaterial, och därefter bege mig hemåt för att uppdatera mina matematiska kunskaper inför lördag. Muppigt, jovars. Men med tanke på att det som eventuellt finns innanför min hjärnbalk inte använts på sisådär ett och ett halvt år, så tänkte jag göra åtminstone ett ynka försök att ruska liv i dumburken däruppe. 

Hur som helst så sket det där sig som tur var, Pernilla (som var på tillfällig Stockholmsvisit) drog mig med på en kaffetår på Gallerian och dagen tog en ohälsosam men grymt skön vändning.

Och för att inte tappa moralen helt och hållet gick jag faktiskt in och köpte en linjal på Claes Ohlsson efteråt. Yes.

Hey Jude

En lista omöjlig att göra, och som borde förbjudas. Men ack så kul att ägna lite tid åt.

http://www.rollingstone.com/news/coverstory/500songs


Sitter som bäst och göttar mig hemma i Småland. Finfinfint.

Självrannsakan 1

Minns att jag alltid svarade sådär käckt när skolsköterskan frågade på de rutinmässiga undersökningarna i grundskolan.

-Är du fullt frisk?

- Ja!

-Äter du ordentligt?

- Javisst!

-Tränar du ett par gånger i veckan?

- Ja!

-Mår du dåligt ibland?

-Nesh!!

Pigg och glad och frisk som en nötkärna.

Jojagtackar. Tider kan förändras.

Ett broskskadat cp-knä som kom till världen i en barnlift i Orsa. Check.

En bångstyrig IBS-mage som gjort 11-kaffe till ett minne blått, och tagit de där lama proviva/valio/whatever-youghurtreklamerna ("är magen glad blabla..") till en ny nivå. Check. En skalle som envisas med migränattacker ett par-fyra gånger i månaden, då jag ser världen mer eller mindre i grumligt grått och hukar mig fram i tillvaron. Check.

Pigg och glad och frisk som en jävla nötkärna.

Saken är att jag nog hade svarat den där skolsköterskan exakt likadant idag.

Min självbild är ett youtube-klipp.

Martin the man

Alla borde ha en kusin Martin, som jag har. När man sitter hemma och har det trist en eftermiddag frågar han om man vill med på hockey på Hovet, och väl där delar han med sig av både DIF-halsduk och gottepåse. Vilken påg!

En festlig helg är i övrigt förbi. Jag fick återse nordligare delar av Svea Rike och kamrater som Snusk-Jojo, Lisa Ragata, Vesslan, Arko Arkovic, Elsa-Pelsa och Mackelimack. Vilket gäng!

Dagen idag ska ägnas åt ordfynd.se, "I ditt ansikte", och löparrunda i Grimsta naturreservat.

Åheej vad det går.

South Bean Wannabe

Sitter på Vällingby Bibliotek och snattar trådlöst. Trodde för ett ögonblick att jag teleporterats 33 år bakåt i tiden. För det första är den här bibblan inte direkt lika fräsig som Eksjö Stadsbibliotek är numera, nej, det här stället ser nog ut ungefär som det gjorde 1975 också. Enda förändringen är väl ett par spridda datorer i alla hörn, och bytta glödlampor ungefär. Det luktar lite 70-tal också (vild gissning i och för sig), lite surt sådär; gamla böcker och gammalt golv. Tror jag. För det andra så passerade det just förbi en tant  i sådana där stora, tjockglasade brillor med ljusbruna plastskalmar. Och så hade hon sånt där blankkammat hår utan hårprodukter och lite allmänt i stil som en utav morsorna i "Tillsammans".

Men det var inte det här jag skulle skriva. Nej, utan att jag förälskat mig i det så uppsnackade, trendiga Södermalm. Lördagen spenderades där, spankulerandes på Skånegatan, Bondegatan, plockandes i secondhandbutiker, och bara drömmandes om att få vara en söderböna. När vi kom tillbaks till T-centralen, Drottninggatan och Zergels torg ville jag nästan spy och aldrig mer återvända dit. Usch vad folk, usch vilket stim och usch vilken utebliven stämning. Nä, Söder är skiten.

Mitt i alltihop sprang vi förresten på Adde och Ludde med Co. Komiskt. Kvällen avslutades med ett ögonkast på Debaser-kön och ett beslut om att hellre ta en halv tolv-fika på Götgatan. Härliga dag.

Vi kallas för Black Army

Nej, jag har inte konverterat till anhängare av allmänna idrottsklubben. Men igår var det stockholmsderby på Råsunda, DIF-AIK, och eftersom jag sällskapade dit med Danneman och Co var det placering norra mellan, mitt i det gulsvarta myllret som gällde. Undrar om det märks att jag inte är en av dem, tänkte jag och upptäckte minuten senare att min mun formade obegripliga ord som liknade nåt i stil med "djurgårdsjävlar". Ja herregud...

Fotbollsstämning när den kokar som bäst (med svenska mått mätt) och isande kallt när matchen är över och tårna talar om för en att ett par tygskor inte räcker långt en sen septemberafton. En solig höstdag som idag är det svårt att föreställa sig att en höstdepression kan komma smygande. Men jag tänkte gardera mig lite. Skriva upp lite bra skit som höjer glädjetemperaturen i mitt hjärta framåt de grå månader som väntar. 

Pudersnö

Kristian Luuk

Digestivekex

Segelbåtar

Förmiddagskaffe

Moneybrother

Nya skor

Lägereldar

DN Söndag

Vad bra. Bara att ta en titt på denna formidabla lista när de grå höstmaskarna börjar äta på mig. Bring it on!

En veckas liv

Mina fötter gör ont. De skriker. Men så har de också traskat, hoppat, sprungit och ränt nåt så djävulskt den senaste veckan. Burit mig runt på springande upptäcktsfärder i ett mörkt och snårigt Vällingby, på nytt jobb med kändismingel, mycket disk och snorkiga tanter, på galen shoppingkarusell på Drottninggatan med galningen Danielle Holm, på en en fabulös afton i The Globe bland miljontals neonfärgade pappersfjärilar och där versionen av The hardest part t.o.m. hade fått Olsson att gråta offentligt, burit mig på kullersten och tunnelbana, i innerstad och i förort. 

Låter jag fullkomligt förtappad i storstadens svarta mörker?

Skitsamma. Jag är gärna förtappad ett tag. Jag har en neongul fjäril i min ficka och jag bor i en etta i Vällingby. En etta fattig på möbler men rik på kärlek.

City life

Nedstigen från fjället uppenbarar sig nu civilistationen och allt vad den innebär framför mig. Det är dags för mig att börja träna. Stadsträna. Gå till bankomaten och affären helt själv, korsa trafikerade gator, åka kollektivtrafik och köra bil. Läsa dagstidningar, löpsedlar och all övrig skit som jag glömt att man konfronteras med här i det verkliga livet. Allt i små, små stapplande steg. Annars kommer Stockholm ta död på mig. Hell yeah.

Veckan har rullat på här hemma i Oaklake, och jag känner verkligen att jag maxat den genom att leva Eksjö-liv fullt ut; klippning på Stadskällarn, träning med IBK Husar, fika på Lennarts, ja till och med en svängom på Eksjö marknad (ett rent under kan man tycka) osv. Jag är nöjd.

En ny väska ska packas, en ny vardag ska hittas och det med start imorgon. Imorgon sätter jag mig på tåget mot Vällingby, Myntkrogen och min älskade finne. Och mot Coldplay i Globen på onsdag. Inte att förglömma.

Hemmets trygga vagga

Den oroliga själ jag besitter, (eller besatt, jag tror den börjar falla lite till ro nu på ålderns höst) har tagit mig ut på många äventyr. Men den har även tagit mig hem alla gånger också. Och som jag älskar att komma hem.

Äta bullar, sortera tvätt och läsa söndagsbilagan. Vilken idyll. Vilken trygghet. Vilken otroligt regnig, vanlig och skön söndag.

Sommar 08

Sylarna Fjällstation. Sofia i standardposé. Fjällälgar (renar). Storsylen i knallsol. Kräftskiva. Fredriks fiskelycka. Blåbärsplock vid Storulvån. Mupp-Lisa och Mupp-Fredrik på Herrkan. Klättring och häng i skymningen. Storbossen stylar.

Visst är det så

Dessa rykten om Eksjö stad. Att denna Guds glömda lilla håla har kvicknat till. Rest sig, om så bara över en helg, ur sin till synes kroniska dvala. Lämnat tristess, lökiga pizzerior, skitsnack och moppegäng för ett ögonblick och så smått börjat puttra.
Jag talar såklart om Eksjö stadsfest. The Eksjö Stadsfest.

Ryktena når mig över telefonen, och jag får höra helt osannolika saker som att det t ex ska finnas fem scener! (Fem!!? Får det ens rum så mycket i Eksjö?.. Jo men just det, de har ju iofs Hultan i Hultsfred, ja just ja..) Ja shit. Det händer ju nåt därhemma. Alla är där. Och jag upptäcker att jag trots allt lider av småstadssyndromet fast jag inte riktigt helt vill kännas vid det. Att inte vara hemma när det väl är något som händer. Det irriterar mig.

Jag väljer att skratta lite åt mig själv. Hå hå ja ja.

Det är tur att vi har varandra

Bygga nytt, börja om, sväva ut och vidga vyer. Det är det det handlar om. Växa, komma till insikter, och ta beslut.
Allting låter så tungt när jag ser på det så här. Och jag vet ju, att jag är en baddare på att strö mina tankar vitt omkring, skjutsa iväg dem till ställen de inte borde vara.

Det är så lätt att falla ner i panikens grop. Men jag börjar sakta men säkert bli bättre på att hitta upp innan jag dragit med mig allt i fallet.
Om en vecka beger jag mig åter hem till min varma trygga famn i form av köket på Bykvarnsgatan, familj, vänner och Thomas.

Slut på metaforsvamlet.
Det är tur att vi har varandra.

High Season Bubble

Det är nog bara på Sylarna man kan skrubba ett tiotal halvt igengrodda toaletter, laga frukost till 93 personer, checka in 193 personer, skura golv, bära madrasser, lägga på plåster på blödande barnknän, servera 15 personer middag, skruva i x antal glödlampor, sälja x antal påsar lösgodis till skånska scouter, lasta ur en försenad helikopter, bjuda på saft, säga "Välkomna, har ni bokat?" eller "Bastun är varm till klockan åtta" minst 50 gånger i trevlig ton, fixa stopp i avlopp och räkna ihop en kassa på ca 95 000kr på en dag utan att ens fundera på om det inte var lite jäktigt ändå?

Det måste vara något fel på tiden häruppe. Antingen har dygnet ungefär 42 timmar eller så blir man helt enkelt lite dum i huvudet av den friska fjälluften.

08080808

Det regnar ute. Och vi snackar inte lite sommardugg, utan tröstlöst syndafall skvalande ner över fjäll, älv, bäck, ren, vandrare, downhillcyklare, tält och över mig. Det känns som ett höstregn.
Men ännu är det inte dags för höst. Även om årets höst lovar mycket gott så är den inte riktigt välkommen ännu.

Tre veckor kvar häruppe nu, snart spricker högsäsongsbubblan och vi kan andas ut litegrann.
Ett par sommaräventyr till tänker jag samla på mig, sedan bär det av till Stockholm och hösten.

En blivande 08:a, 080808 med andra ord.

Titulerad

- Hej, vem är du?
- Hej, jag heter Per och är socionom.
- Men vem är du?
- Jo, jag är som sagt socionom.


I helvete heller.

Hej jag heter Sofia. Jag är tidsoptimist, tesörplare, blomplockare, klantskalle, skidåkare, syster, musikbrukare, chokladsnaskare, fotbollsspelare, buffstickare, friluftsmänniska, flickvän, drömmare, skoköpare, stigtrampare, syreförbrukare, nattmänniska, sjusovare, äventyrssökare, idrottsfantast, kollega, korsordslösare, vän, globetrotter, soffpotatis, tidningsläsare, lyssnare, tvivlare, babbelmaja, hobbybloggare, dålig förlorare, dotter och mycket mycket mycket mer.

Sommarn snurrar fort

Jag lever min sommar lite utanför och bortanför alla andra känns det som. Ibland är det en bra sak, ibland inte.

Solen glider ner bakom Vaktklumpen och man kan inte annat än trivas med utsikten utan för fönstret. Smög mig upp en kvart tidgare imorse innan frukostpasset för att kunna plira på massivet en stund innan det var dags att ge sig i kast med ägg och gröt.
Min ledighet spenderade jag häromdagen med att solo spatsera till Helags. I knallsol traskade jag förbi mitt favoritvindskydd, Mieskentjakke där det ser ut lite som Fylke, fast i fjälltappning då. Hur som helst, jag insåg att det var riktigt gött att vandra omkring mol alena med endast fjäll och mygg som sälle, och fundera på allt eller inget. På livet och döden eller bara på nästa fikastopp. Gnola på allt ifrån Jämtlandssången till Lenny Kravitz.

Jag befarar att en viss 20års-kris har börjat smyga sig på mig. Eller kanske snarare en för tidig 40års-kris? Jag har nämligen börjat känna mig som en såndär kontaktannons. Ja ni vet; uppskattar matlagning, stickning, alfapet och långa promenader. Shit shit shit.
Och ska jag vara helt ärlig dessutom, så trots insikten om vad som håller på att hända med mig, trivs jag med det.

Nu gled jag ut på sidospår..
Sommarfjäll är fint. Gänget är bra och jag mår bättre än bra av att vara häruppe.
Men. Alltid dessa men. Jordgubbslandet hemma på Bykvarnsgatan, Långanäshäng, glass & minigolf-klassikern på campingen, Lassekonsert och Halmstadröj fattas mig denna sommar. Men. Det enda jag faktiskt får ont i själen av att inte se skymten av i varken juni, juli eller augusti är det stora blå. Kluck, måsskri, tångdoft, manetinvasion och krabbfiske.

Vart är mitt sommarhav?

Well well well

Efter två veckors beach-häng då den fysiska aktiviteten på sin höjd handlat om att höja glassen till munnen eller klia myggbett på lilltån är jag inte den allra mest vältrimmade varelsen just nu.

I förrgår klev jag en smula groggy av nattåget i Undersåker för snabbfrulle innan det vankades löpning i steksol. Då STF deltar i St Olavsloppet även i år, fick jag äran att springa en 6,5 km lång sträcka mellan Duved och Åre Golfbana. Aldrig har jag tyckt att 6, fucking 5 km känts sååå tunga.
Av bara farten vattnade jag Emelie via cyckel på hennes dryga mil-sträcka, och när dagen gick mot sitt slut var det dags för mig och David att solstekta, mätta och trötta vandra de 16 kilometerna upp till Sylarna. Ska man jobba nästa morgon så ska man...

Efter löpning, cykling och fjällvandring denna dag var det en inte fullt så överkaxig Sofia som stöp i säng. Men men, en kickstart för säsongen är en kickstart. Oh yeah.

Don't let the salt get in your eye

Jag lider av en förjävlig egenskap rent ut sagt.
I tid och otid drabbas jag av ofattlig sorg över att det som varit är förbi.
Att skrapsår på knäna, maskerader, morfars historier i hammocken och vi på saltkråkan är något som sakta men säkert flyter längre bort ifrån mig och försvinner.

När man lever livtes glada dagar som jag gör nu, varför skapa onödiga rävsaxar och bara sörja det som varit och oroas inför det som kommer? Den redan höga sommartemperaturen höjs garanterat ett par snäpp i och med min irritation över min oförmåga. Oförmågan att bara njuta av och leva i det jag står mitt i.

Efter två heta veckor i sällskap med olivträd och turkosa vatten vänder jag nu nosen mot sommarfjäll.
Sveriges vackraste toppar ska jag nu sällskapa med juli-augusti. Få förunnat.

Och givetvis, som den bortskämda rikemansdotter utan självdistans jag är, hade jag just i detta nu hellre stannat hemma i jordgubbslandet resten utav sommaren.


PS. Vart finns den där Barre när man behöver samtala me'na!? I bajs-Dunblane...

Mot bajamajornas rike

Ska vi nonchalant kalla det uppvärmning i form av en svängom på Hultan imorgon innan det bär av till WTAI och Stockholm på lördag? Nja. Låt oss kalla det en svårslagen festivalkombo i dagarna två.

"Rockfestival i Stora Skuggan vid universitetet i Stockholm. Efter att tidigare ha varit ambulerande festival satsar arrangörerna Luger och Live Nation nu på en stor endagsfestival i stället. Tonvikten är på maffig mansrock".

Tur att man är man nog att åka dit!

Oh sunny day

Västervik.
Jag säger som Arne Schnack (vår tyske vän från OZ) hade sagt;
Is'nt life BEAUTIFUL?

Låtom oss fröjdas

Jepp tid har förlöpt, återigen.

Jag och Jossan for till Skottland för att besöka vår suspekta vän Clara. Skottland var grönt (utom på tallriken), fint, lite regnigt, och fullt med hus som i våra ögon liknade slott och borgar. Clara själv bodde även hon i en spökborg. Typ. Under vår vistelse hann vi med roadtrip i det gröna, Edinburgh och "passa barn"- studier. Vi konstaterade att den gode Clarrebarr mådde bra men att vi allra helst hade packat ner henne i handbagaget och rövat henne med oss hem till Sverige. Satans Ryanair tillåter bara 10 kg handbagage och då Clara väger strax över 11,3 var det inget alternativ.

Hemma i vårt fosterland kokade det milt sagt. Nationaldagsfirande, grillfest och studentyra har präglat de senaste heta dagarna i stan. Studenten ja. Ett år senare träffar man alla och får de tråkiga frågorna om vad man gör, vart man kommit och vad man presterat... sug. Pressen smyger sig på fastän jag gång på gång påminner mig om att leva efter mitt eget huvud och inte efter andras förväntningar.

Jag har farit runt som en lössläppt ko det senaste året. Jag vet att jag jagats lika mycket av drömmar som av rastlöshet. Köpenhamn, Nya Zeeland, Australien, Sylarna, Skottland. Plus en massa småvisiter, toppar och avgrunder där emellan. Vart det tagit mig lär väl visa sig.

Efter att jag grattat min favoritstudent igår bjöds det på förfest med hela gamla ligan hos Otto.
Kvällen var snurrig men härlig, och jag kan nu ,till skillnad från i morse, titulera mig som en Homo Sapiens igen.

Dags att lufta löpartightsen.

Lite less

Mm. Man blir lite less faktiskt. Det är så mycket tjöt överallt. Björn Gustavsson. Charlotte Pirelli. Svenska fotbollslandslaget. Blondinbella. Ord som "outfit" och "badmode". Grilltips och hemma hos-program. Maktkamper. Amerikanska primärval och värmerekord. Folk som envisas med att vara dem de alltid har varit i andras ögon.

Man får det uppkört i fejan ett par kräkigt många gånger för mycket. Så nu stänger jag öronen och åker till Skottland.


...och grattis grattis käre bror!

Det är givetvis jag på bilden

Det är kanske detta soliga maj som är sommaren -08? Har inte gått en dag sedan jag kom hem utan sol, och den s.k. hagel-dagen lyckades också undgå mig. Man vågar ju knappt tro att tider som dessa ska bli långvariga numera. Bara att tacka och tugga medan det bjuds!

Den gode Gustaf verkar ha lurat in mig på en dyr hobby. Klättring.

Klättring är dyrt. Men ack så kul.

Begav mig i eftermiddags på vinst och förlust (hade väl ganska mycket på känn att det nog skulle bli åt vinsthållet) till Ekenäs. Där mötte mr. Larsson, numera i backslick extreme ("alltså, jag sparar till dreads"), och hans liga upp, och vi körde längs slingriga grusvägar långt in i den småländska skogens hjärta, dvs ut i ingenstans. Men vackert var det!

Nån timme senare, efter att jag inspekterat de lite mer rutinerade klättrarnas prestationer, klängde jag själv på en gassig klippvägg och blickade ut över skog och sjö i kvällssol, med ömmande tår (satans långa stortår man föddes med) och krampande armar (här avslöjas vilken klätteramatör jag är, det är benen som ska göra jobbet. tydligen...). Underbart. Det är farligt med mersmak.

På hemvägen var jag en smula övertaggad efter min första utomhusklättring, och ovanpå detta låg Tyrannosaurus Hives på spinn i stereon så det var tur att farbor polisen valt att inte lufta batongen längs vetlandavägen denna afton.

"En vän med en bil" och en glass får det bli nu. Det enda rätta. Håkan kan liksom det här med sommarkänsla.

Lazy Days

Lata dagar hemma i Oaklake. Medan vissa gnatar sig igenom den sista helvettesveckan i skolan, ägnar jag mig åt solhäng på balkongen. Förhoppningar om grillning och annat trevligt framåt helgen. Sakta men säkert börjar även löparformen infinna sig. Flygbiljetter till Glasgow och Clarrebarr är "klart å betart!" Sommaren närmar sig och det mesta är numera fett med najs, so to speak.

Estocolmo

Helgen var välbehövlig. Stockholm är fint, finare än finast när solen skiner, och det är härligt att spatsera omkring hand i hand med någon som känner en utan och innan.

Satt bredvid två polska äldre damer på Intercitytåget. De åt bananer, stapplade sig ursäktande på toaletten en gång i kvarten, tränade svenska glosor och klagade på att tåget åkte för sakta. Det slog mig hur ofta man stör sig på folk, hur ofta man suckar åt nån som pratar för högt, tränger sig eller som bara ser jävligt dryg ut. Och hur sällan man noterar folk som i förbifarten gör en lite glad. Man borde göra det. Och de där försynta, småbabblande polska damerna gjorde mig allt lite glad.

Dagens

Sandra Kerstin Maria Ewertsson.


Idag har hon hjälp mig långt mer än vad hon anar. På en parkeringsplats utanför ICA i Hjältevad. Idag är hon värd all världens stjärnor, getingar, oscars och fett med choklad. Vilken kvinna!

Örongodis, måste vara ett av svenskans löjligaste ord.

Feist - I Feel It All

Här snackar vi örongodis trots allt.

Blixtar från klara himlar existerar inte

Jag har alltid trott på att jag alltid hittar rätt tillslut. Att jag kan pussla ihop mina drömmar med mitt sunda (?) förnuft och faktiskt alltid kommer fram till vad jag egentligen vill. Men icke. Jag ser ingen pil åt något håll, inga hintar utan bara samma åtrvändsgränd igen och igen. Jag trampar kvicksand helt enkelt. Jag tänker inte ens längre på vad som är mest bra, utan vad som är minst dåligt... så någonting verkar jag ha tappat på vägen.

Sitter här och gluttar upp mot skyn men inte gå det upp några ljus, och inte verkar den där blixten vilja dyka upp heller. Fan. Jag mottager ytterst tacksamt diverse visdomsord.

Godkväll!

If I don't live today

Det underlättar när man kan säga "på återseende" till folk istället för "eehh.. ha det så bra, eh, vi hörs väl?".

Efter ett långt, regning, trist och utdraget avsked av fjällen och Storulvån i dagarna, var ett soligt, grönt och nyutsprunget Småland väldigt välkommet. For till skogs direkt och träffade min käre Ewert och jag insåg hur mycket Sam hade saknat sin Frodo. Efter oavbrutet tjattrande i 4 timmar tog jag svängen förbi en av mina andra högerhänder, dvs Becks, innan jag återvände hem till Bykvarnsgatan och årets första grillning på altanen. Min dag var gjord så att säga. I helgen ska jag få se min älskade skärgård igen och gamla godingar som befunnit sig i Thailand under våren börjar ramla in i stan. Våren är mig en glädjens tid. I alla fall just exakt i detta nu.

Det jag önskar mig nu är bara en annan hjärna. En smidigare sådan.

Klunsa for life

Tack gode Gud. För att jag inte har skrivit i den här bloggen på ett tag. Även om det kanske skulle ha behövts. Jag tror det hade slutat i överbelastning eller i explosion.
Ju äldre man blir desto klokare blir man. Ett par sanningens ord det. Synd bara att den där klokskapen går förgäves eftersom allt verkar blir så mycket svårare också. Man hinner inte sätta sina nya visdomar på prov förrän spelet (livet) hoppat upp på nästa nivå. Och då står man lite lagom knäckt för att man kämpat så för att hinna ikapp. Ja ni ser, det börjar redan bli en gegga det här.

Snart ska jag hem. Det slog mig häromdagen att jag behöver åka hem. Till neutral mark. Två veckor, sen är jag hemma igen där jag känner alla gator, alla ansikten, alla vanor. Alla besvikelser. Där jag upplevt alla mina 19 vårar fram tills nu.

Det är farligt att få smak på livet. Man vill bara ha mer och mer. Jag kan nog sluta som livsmissbrukare har jag en känsla av. (Eller är det livsnjutare de kallar det?) Vem ska bestämma åt mig? När jag inte lyckas själv? Min magkänsla ger jag iallafall inte många sketna ören för. Den ändrar sig lika fört som fräknarna ploppar upp på näsan i aprilsolen.

Jag kanske borde klunsa om det hela. En avgörande kluns om mitt framtida liv.
Sten, sax eller påse. Hjärna, hjärta eller allmänt fördärv.

Grattis till ett fjärdels liv

You don't build a city in a day, but in twenty years you should have something.

Ja man kan ju alltid hoppas att man kommit någon vart på tjugo år. Frågan är väl vart man tänkt komma. Komma nån vart på så vis att man blivit en skvätt mer klok, ödmjuk, modig och beslutsam vore ju okej. Men att komma fram någonstans och vara helt färdig och fullständig kan ju bli skittrist.

Hur som helst kan jag väl konstatera att jag blivit Syl-kär. Stod uppe på Getryggen i morse och bara längtade hem till Sylarna fast jag inte varit därifrån mer än ett knappt dygn.
Ikväll blir det civilisation för hela slanten i form av Åre och Country Club. Men först en stund i solgropen med Ida.

Life is niiiice.

This is how

Efter två veckor på Sylarna sitter jag nu på Storulvån igen på semester. Och vilken semester sen. Förutom trerättare och blinddate vid ankomsten, lite behövligt tjejsnack med Ida, mys i Kåtan (kåtmys?) och turåkning bjöd natten på brutal live-action.

Vid tolvsnåret inatt bestämde sig nämligen Johnnys unge att ploppa ut, tre månader för tidigt, här i personalhuset. En natt med storm, upphittad narkosläkare nere på stationen, skoterambulans, morfin, ett antal hjältar, nervöst väntande och en liten liten liten Lillian som fick en bra mycket häftigare ankomst hit till världen än vilken Ronja Rövadotter som helst.

Och här lär jag bli sittandes. På Storulvån alltså. All transport är inställd tills vidare. Så jag får bara vänta. På bättre väder, på lättare beslut och på mina skidor som just nu befinner sig i Nurnberg. Shjuuh!

Valentines Day

Det är nya känslor och frustrationer man får börja handskas med. Gårdagen var en karusell av snabba ryck och helomvändningar i huvudet på en stadsbo (visserligen en småstadsbo, men ändå) som jag.
Efter två dagars ihärdigt snöande kunde det igår morse konstateras att en sväng in till Åre för piståkning och chill med bror, Becks m.fl. bara var till att fetglömma. Jahapp. Efter en småbesviken sinnestämning under dagen meddelades det på eftermiddagen att vägen nu ÖPPNATS. Och för att göra en lång historia kort, hann vi bestämma, ombestämma, ångra, vägra och slutligen sätta oss i bilen och dröna de 6 milen in mot Åre medan natten fortfarande var ung.

Väl inne på Bygget sprang jag på Julia Thorén, blev jag dissad av ett gäng FoF-brudar, accepterad av ett gäng FoF-brudar (då de insåg att jag ska jobba på Sylarna), drack jag öl och svängde mina lurviga med Storulvågrabbarna som agerade kött/skyddsmur åt mig för kvällen. Och någonstans där emellan gled världens snyggaste Moneybrother in med sitt sprudlande band och bjöd alla hjärtan på det de denna dag förtjänade.

Fjällfrid

Lugnet och mörkret lägger sig och bäddar in Storulvån. Dagen har bestått utav teambuilding. Aftonen utav norrsken och klätterväggsklättring. Om en vecka beger jag mig ut som småtting, enda tjej och som allmänt okunnig fjolla ut till Sylarna. Långt bort från allting.

Men det känns bra. Förvånansvärt bra.

Det här med att åka dit är liksom ingen biff. Det är att åka ifrån som är det sura i kråksången.

Hey hey hey

"Fan, det var för lite knark och action asså" som någon sa i vimlet på Hötorget utanför bion. Men se den för tusan. Skön film. Mina mungipor envisades med att peka uppåt ett bra tag efteråt.

Och jag vet ju det. Man ska inte stanna här för länge. Här händer liksom lika lite som i Sunset Beach. Ni vet den där taskiga serien man glodde på i mellanstadiet. Missar man en 30-40 avsnitt gör det inget, någon större förändring har liksom inte skett.


Nu tar jag på mig mina robusta, funktionella (gigantiska) Goretexkängor och åker upp til vintern.

En sisådär tio-tjugo anledningar till att man kanske inte har lusten att dra.

Sånt som håller i duggregn

Man bör ta vara på varje tillfälle man får att ta sig en ensam promenad, med endast sin ipod som sällskap. Sa någon. Så det gjorde jag idag.
Hämtade ut mitt pass och konstaterade att personen på passbilden inte var jag utan en brottsling med taskig bakfyllefrilla och fluglortar i ansiktet.
I övrigt packar jag ihop inför en tripp till Stockholm. Shopping med morsan, kusinbesök och smygvisit hos Danneman på KI är planen. Känner bortskämt nog inget större sug då jag inget hellre vill numera än att vara hemma och krama sönder min finne hela, hela tiden.

Thank God för MANDO DIAO. De har som uppgift att agera huskur, pepp, terapi, uppåttjack, neråtåttjack, whatever, åt mig. Och de gör det alltid förbaskat bra.
Nu ska jag mörda på löpbandet.

Mando Diao - All my senses

Jag är fattig på rubriker

Lagom avslagen efter en riktigt kul helg (jaaadå, det blev äntligen utgång i Jönköping efter nästan två års snack/noll verkstad på den fronten) sov jag mig till Danmark i grådis med pappa som chaufför och Fogherty på spinn. Hälsade på lilla farmor som snart vandrat 90 år på jorden, och man kan fråga sig om man har rätt att lida av åldersnoja som blivande 20-basting...

Hemma i hålan igen och man möts inte bara av det eviga grådiset utan även av svärta. Eksjö verkar tragedi-förföljt numera. Det är obehagligt. Det kommer för nära, jag knuffar bort det och därför blir det inte heller mer sagt.

Jag försöker nog skaffa mig perspektiv. För att inte som vanligt ramla dit och tycka synd om mig själv. Allting är mina egna val och i slutändan vill jag nå den punkt då jag inser att det svåra faktiskt är en fjärt i rymden. En brakfjärt jovisst, men ändå bara en liten jävla fjärt.

Ja ni ser, jag börjar bli förståndig. Och välformulerad dessutom.

All for one

För mycket betänketid om dagarna, det är vad jag har. Och jag tror det smittar av sig på nätterna. I natt handlade det om jordens undergång. Sekunderna innan jag vaknade förberedde jag mig, tillsammans med världens befolkning, på att dö. Dramatisk start på dagen med andra ord.

De senaste kvällarna har annars fått mig att återuppleva en annan slags dramatik. Handbollsdramatik. Kunde riktigt känna hur det luktade handbollssvett och klister som i P-hallen förr i världen. På den tiden då en Gurkburk faktiskt inte var en Gurkburk, utan en Daim. Det sista är nog bara F-88 som förstår, och det tar vi med oss i graven.

Jag ser med tillförsikt på den stundande helgen då det vankas fest och Jenny erbjudit sig agera nakna kocken. Jag tror på succé.
Och inatt önskar jag mig en rosa, fluffig gulligull-dröm med vita kaniner som oskuldsfullt skuttar på gröna ängar. (Eller nåt. När jag tänker efter vore väl även det en mardröm i sig.)

News för ösbenägna

Seriöst. Det är faktiskt ingen större idé att ni ens överväger Stockholm för att uppsöka eventuell action den 14:e juni. Nej, spara era stackars slantar till något annat. Åk till Hultsfred och roa er exempelvis. Håll er borta från WTAI-biljetterna, helt enkelt.

Vem vill masa sig till Stockholm för att kolla på en hårig, avdankad Nirvana-trummis, ett par kaxiga Borlänge-snubbar och ett gäng ännu kaxigare tjommar från Fagersta? Vem vill skada hjärnan med så mycket oljud på en och samma dag till på köpet?

... JAG!!!!!!

Nu ännu blondare (skrajare)

Kände mig lite nere när jag vaknade i morse. Drömde att Thomas hade ett allvarligt samtal med mig då han förklarade att han faktiskt var homosexuell. Har en liten misstanke om att det hade och göra med att vi glodde på Brokeback Mountain kvällen innan. Men vem vet.



Med småkusiner rännandes längs benen i helgen har jag börjat våndas inför min nästa avresa. Lappsjuka, lappsjuka, lappsjuka ekar det inuti skallen. Men så är det alltid. Får alltid stora skälvan när saker och ting börjar närma sig. Att vilja hoppa av tåget precis innan det smäller är väl en del av processen. Antar jag.

Ännu en helg har alltså smugit sig förbi, alltid lika mystiskt försvinner den i en sjuhelvetes fart. Jag kan utan att ljuga tillåta mig påstå att jag haft en av mitt livs töligaste veckor, som en Karlstadbo skulle ha uttryckt det. Vecka 3 2008 går till historien som en shittyblajvecka. Jag har tagit sällskapssjuka till en ny nivå.
Men nu är det ny vecka. Let's start over. Och eftersom min favorit dyker upp inom kort kan det ju inte bli annat än fett.

Förresten. Dave Grohl och hans Foo till Stockholm i juni, det låter väl ganska bra ändå?
Det slipas hemliga vapen och gillras motattacker. Och slaget om sommarens guldtron i festivalsverige har börjat...

Sekretessbelagd information

Haha. Det bästa med att ha mycket överflödig tid är att man kan ägna sig åt allmänt onödiga men småroliga saker, som att t ex googla sig själv. Upp ploppade en lista över slutresultatet i ungdomsserien i orientering här i trakterna från -97. Kul tänkte jag! Till min besvikelse upptäckte jag att jag hade slutat på 4:e plats (fem pers deltog i serien) med stolpskott som Louise Creutz, Josefin Dahlsten och Cecilia Bergander före mig. Vafan!? Hittade även en oväntad joker i H 10-klassen, ingen mindre än Albin "aLbo" Åkesson! Säkerligen en mörk hemlighet i hans förflutna.

Viken tur att jag la av med de där dumheterna och började sparka boll.


Placebo - Running up that hill

Ännu en dag jag glömt imorgon

Det finns många sådana dagar. Just nu samlar sådana dagar på hög. Igår kände jag mig så ensam en stund att jag mer eller mindre körde massutskick med sms till diverse folk i stilen "Vill du med ut och gå?", "Kan du färga mitt hår imorgon?", "Vad gör du på torsdag?". Sedan satte jag mig och stirrade på mobilen en lång stund, självklart var det inte en jävel som svarade.

En sak är i alla fall säker. Jag kommer aldrig i mitt framtida liv ligga samhället till last genom att glida runt på sjukskrivning eller A-kassa. Det är helt enkelt så förbannat TRÅKIGT.

Man borde vara lika klok som Becks, det borde man. Se saker lite mer från den ljusa sidan, gilla läget eller iallafall vara en smula realistisk. Men nej, dagar som de här är jag oftast allmänt krass och kan endast se från den grådaskiga, blaskiga skitsidan.

I can't do the talking

Jag borde kanske ta och ringa Mange Schmidt. Han är ju tydligen rätt haj på det. Det här med att tala ut. För jag har liksom inte fattat.

Har jag tur kan orosfragmenten inne i skallen på mig ibland samla sig såpass mycket att de kan fomuleras svart på vitt. Oftast kommer de inte längre än till den punkt då de lyckas förstöra dagar och nätter för mig, utan att jag ens rikitgt fattat vad de handlar om. Att jag skulle kunna prata om sådant som rör mig själv och mina hjärnspöken, det är nästintill en omöjlighet.

Herregud tycker man. Hur svårt kan det vara?
Får helt enkelt öva upp mig lite. Införskaffa mig ett par sprillans nya bröst och prata lite öppet om dem.
(Eller sluta skämta bort allt väsentligt som jag borde göra upp med.)

Hur som helst. En härlig helg har passerat i ett regnigt Göteborg med världens bästa. Pengar och stor-shopping är inget jag kan roa mig med i dessa tider, men lika glad för det var jag. Efter lite om och men hamnade vi på en riktigt bra biofilm också. Eastern Promises - rekomenderas för alla som vill se Viggo Mortensen blodig och naken från alla tänkbara vinklar.
Lördagskvällen avslutades med Nässjö-bowling, Coco Thai och Geni. (Genialiska Svensson regerade givetvis!)
Sa även hejdå till Sandra, och jag konstaterar att avsked av det slaget numera verkar ha blivit lika vardagligt som att äta och skita.

Nu blir det Upp till kamp, som jag missade i Köpenhamn-yran i höstas.

Morrison och Hedström

Fifflade lite med alla våra 1800 bilder från down under igår. Slogs av en enorm längtan tillbaks till det lättsamma backpackerlivet. Då varje dag bjöd på något nytt och då man egentligen aldrig behövde tänka på annat än vad som just hände framför nästippen. Här hemma verkar gamla bekymmer och svagheter av någon mystisk anledning ploppa upp så fort man kliver över tröskeln. Inte lika ingående som förr dock, det ska medges.



Idag njuter jag av att jag utan ett uns (nåja) dåligt samvete kan glida runt hemma, plocka ner lite julprylz, lyssna på "The best of The Doors" och avverka ett par rullar ur familjen Thranes tv-deckarsamling.

Och så kan man ju fråga sig vad jag ska upp och göra på en ensam fjälltopp, totalt isolerad och med risk för att förfrysa.. Har inga bra svar på det faktiskt. Antagligen ska jag väl hitta mig själv. (På nytt. Eller om jag kanske aldrig lyckades med detta på andra sidan jorden?). Hur som helst lär jag bli en jävel på snöskottning iallafall. Och det är ju en bra sak. Jag menar, det gäller ju att lära sig skotta skiten ur sig nu, innan den globala uppvärmingen smälter bort all snö förgott.

Tror stenhårt på Salem ikväll, men hoppas på Mando. Fast det gör jag ju alltid.

Allt jag gör är bara plast

Nu börjar det. Om inte idag så iallafall nu de närmsta dagarna. Mitt sysslolösa, arbetslösa, innehållslösa, värdelösa liv. (Det här med att överdriva ligger i släkten). Hur som helst, sedan jag kom hem har jag varit bortskämd med sällskap, julmys och andra allmäna trevligheter. Nu åker alla antingen väg, börjar jobba, eller så har pluggstriden dragit igång för dem återigen. Jaha. Och här sitter jag.

Men än så länge lider jag väl inte, funderar faktiskt på att ringa Ludde och fråga om han har ett par goda tips angående denna nya livvstil jag ska försöka mig på en månad framåt. Han om någon borde ju veta.

Och jag gläder mig för Sandra, även om jag är ledsen för att hon ska åka.

The Futureheads - Skip to the end

Sågad

Enligt min käre bror såg jag "jävligt tjock ut" på maffios-wannabe-bilden jag la upp här på mig och adde häromdagen. Därför tänkte jag motbevisa detta jävligt taskiga uttalande genom att visa världen hur sjukt snygg jag faktiskt är, och kan vara när jag verkligen vill.

Gott, godare, nytt

Jahapp så ha man stövlat över tröskeln till år 2008. 2007 dimper ner i dyngan bland de andra julmatsresterna och glitterskräpet från nyårsafton. Jag aktade mig noga för att inte trigga upp förväntningarna på tok för högt inför New Years Eve som annars sig bör. Å andra sidan var jag aldrig riktgt orolig för kvällen. Alla var där, och det räckte i princip för att allt skulle bli så bra som det blev.

Trots att Dannie konstaterade när vi stod och "dekorerade" efterrätten (med lite för mycket bubbel i magen) att "Sofia, vi är nog lite för små för att ha en sådan här seriös middag". Och trots att vi var fem stackare som mötte tolvslaget ute i hästhagen då taxin passade på att komma en kvart försent. Trots det blev det en skön afton.

Nytt år, nya tider. Barre åker till Scottland imorgon och det känns som om allt är så mycket mer ovisst numera. Men det får man väl leva med. 2007 blir svårslaget (jag menar; klassresa, student, köpenhamn och NZ/OZ... plus en viss finne som lyckas förgylla min tillvaro dag efter dag, vad mer kan man önska sig?) men vi ska göra vårt bästa även i år. Oh ja.