Lagom avslagen efter en riktigt kul helg (jaaadå, det blev äntligen utgång i Jönköping efter nästan två års snack/noll verkstad på den fronten) sov jag mig till Danmark i grådis med pappa som chaufför och Fogherty på spinn. Hälsade på lilla farmor som snart vandrat 90 år på jorden, och man kan fråga sig om man har rätt att lida av åldersnoja som blivande 20-basting...
Hemma i hålan igen och man möts inte bara av det eviga grådiset utan även av svärta. Eksjö verkar tragedi-förföljt numera. Det är obehagligt. Det kommer för nära, jag knuffar bort det och därför blir det inte heller mer sagt.
Jag försöker nog skaffa mig perspektiv. För att inte som vanligt ramla dit och tycka synd om mig själv. Allting är mina egna val och i slutändan vill jag nå den punkt då jag inser att det svåra faktiskt är en fjärt i rymden. En brakfjärt jovisst, men ändå bara en liten jävla fjärt.
Ja ni ser, jag börjar bli förståndig. Och välformulerad dessutom.
1 kommentar:
tragedi? vad, måste veta.. / barr
Skicka en kommentar