Mina fötter gör ont. De skriker. Men så har de också traskat, hoppat, sprungit och ränt nåt så djävulskt den senaste veckan. Burit mig runt på springande upptäcktsfärder i ett mörkt och snårigt Vällingby, på nytt jobb med kändismingel, mycket disk och snorkiga tanter, på galen shoppingkarusell på Drottninggatan med galningen Danielle Holm, på en en fabulös afton i The Globe bland miljontals neonfärgade pappersfjärilar och där versionen av The hardest part t.o.m. hade fått Olsson att gråta offentligt, burit mig på kullersten och tunnelbana, i innerstad och i förort.
Låter jag fullkomligt förtappad i storstadens svarta mörker?
Skitsamma. Jag är gärna förtappad ett tag. Jag har en neongul fjäril i min ficka och jag bor i en etta i Vällingby. En etta fattig på möbler men rik på kärlek.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
t.o.m. Olsson. Jag är ju så knäckt av studentlivet att jag gråter dagligen:P
/Ols
framsteg olsson , framsteg ;)
Skicka en kommentar