Jag lider av en förjävlig egenskap rent ut sagt.I tid och otid drabbas jag av ofattlig sorg över att det som varit är förbi.
Att skrapsår på knäna, maskerader, morfars historier i hammocken och vi på saltkråkan är något som sakta men säkert flyter längre bort ifrån mig och försvinner.
När man lever livtes glada dagar som jag gör nu, varför skapa onödiga rävsaxar och bara sörja det som varit och oroas inför det som kommer? Den redan höga sommartemperaturen höjs garanterat ett par snäpp i och med min irritation över min oförmåga. Oförmågan att bara njuta av och leva i det jag står mitt i.
Efter två heta veckor i sällskap med olivträd och turkosa vatten vänder jag nu nosen mot sommarfjäll.
Sveriges vackraste toppar ska jag nu sällskapa med juli-augusti. Få förunnat.
Och givetvis, som den bortskämda rikemansdotter utan självdistans jag är, hade jag just i detta nu hellre stannat hemma i jordgubbslandet resten utav sommaren.
PS. Vart finns den där Barre när man behöver samtala me'na!? I bajs-Dunblane...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar