Det är givetvis jag på bilden

Det är kanske detta soliga maj som är sommaren -08? Har inte gått en dag sedan jag kom hem utan sol, och den s.k. hagel-dagen lyckades också undgå mig. Man vågar ju knappt tro att tider som dessa ska bli långvariga numera. Bara att tacka och tugga medan det bjuds!

Den gode Gustaf verkar ha lurat in mig på en dyr hobby. Klättring.

Klättring är dyrt. Men ack så kul.

Begav mig i eftermiddags på vinst och förlust (hade väl ganska mycket på känn att det nog skulle bli åt vinsthållet) till Ekenäs. Där mötte mr. Larsson, numera i backslick extreme ("alltså, jag sparar till dreads"), och hans liga upp, och vi körde längs slingriga grusvägar långt in i den småländska skogens hjärta, dvs ut i ingenstans. Men vackert var det!

Nån timme senare, efter att jag inspekterat de lite mer rutinerade klättrarnas prestationer, klängde jag själv på en gassig klippvägg och blickade ut över skog och sjö i kvällssol, med ömmande tår (satans långa stortår man föddes med) och krampande armar (här avslöjas vilken klätteramatör jag är, det är benen som ska göra jobbet. tydligen...). Underbart. Det är farligt med mersmak.

På hemvägen var jag en smula övertaggad efter min första utomhusklättring, och ovanpå detta låg Tyrannosaurus Hives på spinn i stereon så det var tur att farbor polisen valt att inte lufta batongen längs vetlandavägen denna afton.

"En vän med en bil" och en glass får det bli nu. Det enda rätta. Håkan kan liksom det här med sommarkänsla.