I can't do the talking

Jag borde kanske ta och ringa Mange Schmidt. Han är ju tydligen rätt haj på det. Det här med att tala ut. För jag har liksom inte fattat.

Har jag tur kan orosfragmenten inne i skallen på mig ibland samla sig såpass mycket att de kan fomuleras svart på vitt. Oftast kommer de inte längre än till den punkt då de lyckas förstöra dagar och nätter för mig, utan att jag ens rikitgt fattat vad de handlar om. Att jag skulle kunna prata om sådant som rör mig själv och mina hjärnspöken, det är nästintill en omöjlighet.

Herregud tycker man. Hur svårt kan det vara?
Får helt enkelt öva upp mig lite. Införskaffa mig ett par sprillans nya bröst och prata lite öppet om dem.
(Eller sluta skämta bort allt väsentligt som jag borde göra upp med.)

Hur som helst. En härlig helg har passerat i ett regnigt Göteborg med världens bästa. Pengar och stor-shopping är inget jag kan roa mig med i dessa tider, men lika glad för det var jag. Efter lite om och men hamnade vi på en riktigt bra biofilm också. Eastern Promises - rekomenderas för alla som vill se Viggo Mortensen blodig och naken från alla tänkbara vinklar.
Lördagskvällen avslutades med Nässjö-bowling, Coco Thai och Geni. (Genialiska Svensson regerade givetvis!)
Sa även hejdå till Sandra, och jag konstaterar att avsked av det slaget numera verkar ha blivit lika vardagligt som att äta och skita.

Nu blir det Upp till kamp, som jag missade i Köpenhamn-yran i höstas.