Igår såg jag en död för första gången i mitt liv. Det var inte läskigt, äckligt eller obehagligt. Bara konstigt. Den övriga personalen stod och diskuterade hurvida de skulle klippa hans tånaglar eller ej. Och han bara låg där. Precis bredvid de babblande tanterna men ändå på en helt annan plats. Han hade somnat in till Elvis.
Det som slog mig när jag stod där och rågloende försökte ta in vad jag såg, var att jag tyckte så myckte bättre om att se honom död än levande. 30 års knarkande, hemlös, tumör i ryggen som spridit sig till hjärnan. What else is there to say. De få dagar jag såg honom i livet var han någon slags död själ i en kropp som krampaktikt höll sig vid liv, utan att han varken kunde gå och äta, andas eller se. Då skrämde han mig.
När han väl var död var allting annorlunda. Elvis och ro.
Som levande var han ensam i världen. Tveklöst är han mindre ensam nu. Konstigt nog.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar