Skönaste helgen på länge. Idag har jag lyckats åstakomma följande; pussat på min favorit, traskat en sväng i snuskigt duggregn med broder och bakat kaka till Johnny Cash. Med andra ord har jag inte gjort ett piss, men HU va det är skönt att vara hemma och göra nada nada, ingenting.
Det brukar vara ovisshet som kväver mig. För tillfället verkar det istället vara vissheten om att jag vet precis vad som händer som gör att jag snubblar inombords. Nu när jag vet att tiden är knapp här hemma så bygger jag upp någon slags skum oro inför resan, som jag egentligen längtar mig tjock till. Dumt ja, jävligt dumt.
Det finns många dumma grejer iochförsig, som man inte kan göra så mycket åt. Burma till exempel. Vad hjälper det att jag drar på mig 20 röda tröjor? En annan sak är mina nattliga problem. Jag kan ligga vaken om nätterna i flera timmar för att jag börjar fundera över sjukt onödiga saker. Som t ex hur många rutor det egentligen finns i en 200g marabouchoklad.
Sen kan man ju också grubbla över associationsförmågan om den hoppar mellan resfeber, burmesiska munkar och mjölkchoklad. Anyway, det här börjar spåra ur. Men innan jag drar mig ur, en feel-good favorit när hösthumöret tryter;
Fibes, oh Fibes! - This city's got no boulevards
Fred ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar