Konstsim och Sverigelængtan

I helgen var det tydligen konstsims-VM før herrar.
"Manligt konstsim ær ju inte særskilt vanligt, speciellt inte hær i Sverige. Hur kom det sig att du børjade med det?"
"Jo.. jag lockades av att få umgås med andra mæn på ett annorlunda sætt helt enkelt" OKEJ.

Det luktar høst nu. Och sjælva høstlukten har jag ju ingenting emot. Nej.
Helgen spenderades vid havet (Jag har blivit fullkomligt havsfrælst efter att ha bott så næra det en månad nu. Måste tyda på någon form utav muppig 20-årskris också) och inne i stan hos en gammal barndomskompis. Utgång och øs i sjælvaste danska huvudstaden var planerad, men vi insåg rætt fort att jag med min ringa ålder inte skulle komma in någon vettig stans alls. Suuurt sa ræven. Tænk att man kænde sig så stor och fri nær man fyllde 18. Nu vid sketna 19 bast har jag insett att jag nog mer eller mindre kommer kænna mig som en liten, bortkommen skit resten av livet. Men vem vet.

Nu længtar jag hem. Vældigt mycket hem. Hem till min sæng, mina flingor (mormors smakar LIDL), mina tøser, min bror. Hem till en viss, finsk famn.

Men den som væntar på nåt gott, behøver bara vænta tills fredag.