Konfrontation med den stora, stora staden

Lantisen kommer till stan. Klart som det mest kristallklara korvspad att det ska gå lite lagom åt pepparn? Givetvis.

Fotoautomatsletning i Köpenhamn, tre pundiga, trasiga automater, 500 brända spänn, biljettkö med 57 pers före mig i kön, fel tåg, panik och sen äntligen äntligen äntligen rätt tåg, på väg hem.

Till min fasa slår sig då en kines sig ner bredvid mig i vagnen som i övrigt är nästintill tom. Nej, missförstå mig inte. Jag har inget emot kineser liksom. Jag hade inte ens reflekterat över hur han såg ut om han inte tagit av sig skor och strumpor, slängt upp fötterna (jag lider av svår fotfobi) mer eller mindre i huvudet på mig och sedan börjat klia sig under armarna medan han började konversera mig. "Sorry, do you speak english? Can you tell me a little about Denmark and danish women?"

Varför fattar inte folk när man är sur som ett bi, inte vill lukta på kinesiska fötter och inte vill prata goja om danska fruntimmer?

Ni ska inte tro att jag genomgår dessa fasansfulla trauman hela tiden, nejdå.
Jag är numera stolt "Tastemedarbejder til oppdatering af databaser". Jag maler databaser helt enkelt. Wohoo tänker ni lite sarkastiskt, men det är lite skoj ibland faktiskt. Under arbetsdagen brukar jag roa mig med att fnissa åt alla taskiga namn som dyker upp. (Man går igenom ca 10 000 namn/dag)Hur tänker föräldrarna när de döper sina stackars barn till Kerstin Balle? Eller Sören Duns Svin?

Annars kan man ju tydligen gå och oroa sig för att bli träffad av en bomb här i trakterna. But that's not what I do.