Sarskrivning fran andra sidan

Jag befinner mig i varldens vackraste land och lever ett ganska sa ofattbart liv just nu. Att knapa ihop en blogg om detta innebar stora risker for hippe-flum-religios-nonsens. Men jag ska gora ett forsok.

Stora, maffiga ord ar bland det varsta jag vet. De tenderar att bli klyschiga, faniga och allmant intetsagande. Sa jag nojer mig med att konstatera att Nya Zeeland ar ett maktigt land. Plocka ihop de finaste bitarna ur alla varldens lander och du kommer anda inte komma i narheten av detta land.
Vi har besokt sa manga platser att jag glomt namnet pa halften, och traffat en massa skona manniskor. Det basta med backpackers ar att de inkluderar alla fack man kan tanka sig. En fet smet med allt mojligt folk helt enkelt.

Vara sjukt traliga vardagsproblem har nere brukar vara i stil med: "Jaha, vad ska vi gora imorgon da? Hoppa fallskarm eller Bungy-jump, vi kan dra lott?" eller " Nej men du... jag orkar inte ta sovmorgon imorgon, ska vi inte dra en Rafting istallet?" Det ar sa glassish vissa stunder att jag nastan skams. Nastan.

Tre veckor som backpacker pa andra sidan klotet, och du omvarderar det mesta kan jag lova. Du skiter fullstandigt i om dina strumpor varit pa lite for manga dagar, om du atit samma soppa bade mandag, tisdag onsdag och torsdag, eller om du missar arets fest hemma i Smaland. Gamla ostar och manniskor som mest klammer en pa tarna bleknar ratt fort med lite nya perspektiv. De manniskor och varderingar man tidigare varit hyfsat saker pa, har numera gjutit fast sina platser hos mig.

Jag borjar lata som en sjalvgod, overnojd prick har marker jag. Och det ar tamigfan precis vad jag ar. Kanslan nar jag besteg Red Crater i Tongariro (aka Domedagsberget i Mordor), sa fysiskt trott att jag bara ville spy och sa blafrusen att ansiktet bara ville skrynkla ihop sig var enorm. Att i samma stund som man ar livradd for att blasa over kanten och trilla ner i en fett djup och farlig krater, inse att man star pa den haftigaste punkten man antagligen nagonsin kommer att befinna sig pa, med sjuk vy framfor nastippen. Det ar vad jag skulle kalla: (Har skulle jag kunna infoga ett av de dar uppblasta, intetsagande orden som jag hatar. Men jag avstar.)

Daugava och In our Nature, det ar dar jag befinner mig under alla langa bussfarder.
Kvallens kalasknall blir dock en danga fran ett Melbourne-band, staden vi forhoppningsvis kommer befinna oss i om en dryg manad.

Jet - Get me Outta Here

Godnatt for mig, godmorgon for er.