Världens längsta man

Fönstret i Jens gamla rum är trasigt, det glappar. Varje morgon är det så övertäckt av rimfrost att man knappt ser ut. Idag ser man lite av solen och snön och det är så vackert i Eksjö att det värker i själen, som man säger. Kanske värker det av andra skäl, jag vet inte. Och lite rimfrost kan inte väga upp sjukdom, ömkligt åldrande och geografisk ångest. Men nästan.

http://www.youtube.com/watch?v=zG2ccH8jlCA

Upp till (vinter)kamp.

Jag önskar att jag vore en grekisk kvinna. En grekisk, fetlagd kvinna med vackert mörkt hår, skrattande ögon och en bakgård full med getter. Jag önskar att jag fick sitta barfota i skuggan av den joniska solen på en sliten taverna, spottandes olivkärnor. Funderandes över livet. Eller vädret. Eller bara över mina celluliter.

I rymden finns inga tjänslor

Det finns låtar som alltid återkommer i mina listor. Det finns saker jag alltid ljuger lite, lite om. 

Men jag gillar när brorsan ligger i min soffa och komponerar. Jag gillar när det sitter folk i mitt kök som garvar och äter min smaklösa lasagne. Jag tror nästan att jag har börjat sova om nätterna. 

Och när jag tittar på mina krukväxter ser jag att tiderna förändras; de är rosa.

Söndag.

Mm. Jag gör väl snart som Smithy Ide. Tar min cykeljävel och ett gäng bananer och trampar iväg. 

Det står en halvdrucken flaska vid min säng.

Jag har städat nu. Det är väl det man gör. Städar ur och hoppas på nåt nytt. Dagarna har hastat förbi trots att de känns dubbelt så långa. Får syn på mig själv på ett tidningsuppslag och fnissar när jag tänker på hur Jenny fotade den där bilden medan Malin stod bredvid och skrattade och sörjde som jag, fast spegelvänt. (Här skulle jag kunna låta en svårstoppad hyllningskavalkad till mina vänner flikas in, men eftersom jag är lite av en rockstar låter jag det va).

Igår var jag utklädd till en filt. De spillde ett bord med rödvin på mina 80-talstights. Idag är det sol på min balkong, och alla ringer, och jag svarar, konstigt nog. Går hundra händelser i förväg. Försöker att inte längta söderut. Eller till Grönland.

O-sömn

Jag har gått och blivit en stalker.
Jag längtar inte till Umeå.
I natt vill jag att det ska regna.

Vägen och tjärleken

Min mor och min far är nog de snällaste som finns. Jag ramlar hem mitt i natten, det är 27 grader i mitt rum och mamma har ställt ängsblommor bredvid sängen; pappa en fläkt.

Veckoregn

Sprang en kvällsrunda runt den lilla staden, för att se om den mådde bra. Det gjorde den. Det ska byggas en stor, ny idrottshall bredvid den gamla, inte så stora idrottshallen och Rektorsgården, mitt gamla dagis har sålts och tömts och den enorma dagisträdgården är uppgrävd och ska styckas upp i åtråvärda tomter.

Det har regnat hela veckan, vilket innebär att jag har kickat igång sommarlovet med filmmaraton i soffan. Fantastiskt.
Har även målarmästrat lite väggar (nesch inte i vitt utan i äggskal), vilket resulterade i ett maraton till, P3-maraton, och jag blev varse om EMD:s Eagle Eye Cherry-slakt av Save Tonight. Tanten i mig bits/gråter lite.


Det här är ett bättre försök (har väl iochförsig alltid varit lite mer soul än synth...):

Tingsek – Shake The Disease
vs
Depeche Mode – Shake The Disease (Single Version)

På tåget som går hem till stan

Åker hem. Hem till broder Student och allt därtill. Jag kallar fortfarande Småland och Eksjö hem, trots att Umeå inte längre känns som nordpolen och hade sin kanske finaste peak just precis när det var dags att lämna. Men så är det, man ska avsluta på topp. Och det var ganska brant upp till toppen. Förhoppningsvis har jag presterat tillräckligt för de tre kommande månaderna. Hjärnan behöver vädras. Luftas och fyllas med hav, festival, ljumma nätter, grusiga sandaler och svala förmiddagar i gräset med sommar i P1.

Ibland tänker jag att jag är dum i huvudet som satt mig själv och mitt huvve på en sån här utbildning. Vad ska det tjäna till att ständigt produkttesta sin hjärna till kokpunkten? Kanske är det just därför jag gör det. För att jag kan, men med näppe. Ingenting får någonsin vara för lätt. Fast nu, just nu och ett bra tag framöver får allting vara i lättaste laget, tack. Ja, dags för lättja och sjuka mängder italiensk glass.

I natt vandrade jag hem barfota med fotsulorna ömmande av dans. Det var ljust som på dagen fastän klockan slagit 02.37. Det är sommar och nu är jag redo att omfamnas.

Björnar

http://www.youtube.com/watch?v=7SUn16pjqkc

Det här är kul! Den längsta björnen är Thompa.

Allting

Allt hänger lite i luften. Åskan hänger över molnen och jag befinner mig lite ovanför jag med. Eller bortanför. Fötterna plockar kilometer efter kilometer i väntan på 2,1 mil asfalt. Huvudet maler sida upp och sida ner i bävan inför en trevlig försommartentamen. Allt medan maj trillar förbi och pockar på uppmärksamhet. 

Vissa saker saker suger med norrland.

Avsaknaden av vitsippsbackar.

En kameleont föds inte över en natt

Alla dessa dagar som sakta flyter förbi medan man sitter vid köksbordet på morgonen, tittar ut genom fönstret på det halvmulna vädret, tittar ner i sin tallrik med flingor, tittar upp igen och inser att dagen har gått. Det finns många sådana dagar. 

Men just nu går dagarna och tiden fort i Umeå. Någonting är lite, lite annorlunda här nu. Som om ett frö någonstans längst inne i min kropp vaknat och bestämt sig för att trivas här. Äntligen. Det är väl våren eller nåt. Men ändå.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article6976494.ab 

Påsk

Sparkar grus på min hemmaarena. Trampar i gamla fotspår och fäktas minnen och sinnesstämningar; att älska och att hata.

Kom att tänka på en novemberafton från en svunnen tid. Jag var 16, gick på fotbollsgymnasiet i Vetlanda och plågade mitt tonårshjärta med en kille som inte var värd det. Vi var ihop, fast vi var inte riktigt det, men ändå var vi nog det.
Mando Diaos "Hurricane Bar" hade precis släppts, och deras småbrorsor, Sugarplum Fairy, hade nått något slags genombrott med radiohitten "Sweet Jackie". En kväll följde jag och min kompis med en annan kompis, som var lite galen, (hon var vild, farlig, estetisk och alldeles för bångstyrig för vår stad) och hennes minst lika galna syrra till Gislaved. Mando och Sugarplum skulle nämligen lira i Folkets hus. Jag och min inte så galna kompis tyckte att den där radiohitten var rätt svängig och visst var Sugarplum säkert bra och vi hade ändå inget för oss den helgen heller, som vanligt. De äldre och ballare tjejerna var givetvis där för Mandos skull.

Det var en helt fantastisk kväll. Björn och Gustaf tog oss med storm. To china with love. You can't steel my love. Cut the rope. Mr. Moon. Min kompis syrra hånglade med idol-Simon. Folk svimmade. Vi hamnade backstage, min galna kompis fixade det såklart. Jag satt knäpptyst och ömsom skämdes, ömsom förundrades över vad som hände. Mitt emot mig satt Björn Dixgård. Han åt hamburgare, de andra också. De spelade The Coral på gamla guror som låg i logen. Innan vi ramlade ut smusslade jag med mig basistens vattenflaska. Som om jag ville ha något handfast bevis.

Min kompis syrra körde hem fastän hon druckit snygga drinkar. Det var snöstorm och vi rullade fnissande hem i natten. Sugarplum Fairys spelning minns jag inte så mycket av. Och jag ger om sanningen ska fram blanka fan i dem. Men Mando Diao gav min rangliga tonårssjäl den dos av rock som den behövde, och som alla tonårssjälar behöver. Det tackar jag dem för.

Glad påsk.

Running around, sipping wine, acting like you're have such a bad, bad time

Christian Olsson (i svettigt brottarlinne och trenchcoat, suspekta höft- och armrörelsemönster, tysk mustach, brassig röst och göteborgsk accent) repersenterar livet från dess rätta sida:
stiligt, flummigt, engagerat, en smula för mycket ibland och bara jävligt gött.

Bezzerwizzer och nöjd som tant

Våren vägrar valsa med mig, påsklovet hägrar och jag har passerat 22. Jag har städat undan resterna från mitt födelsedagskalas; pinjenötter och kiwi i soffan, bukliga burkar och ett par skamfilade 3D-glasögon (Alice var en höjdare!). Jag har dansvärk i låren.

Veckan bjussar på livemusik à la Umeå Open. Äntligen. Mina stackars endorfiner har fått vänta länge, och avundats alla gratiskonserter i Malmö och Smålands LIVE i Uppis... Praise the Lord!

Vive le soleil

Plusgrader i Umeå? Det kanske finns liv efter döden ändå.
Det ska firas med en löprunda tillsammans med helikoptrarna.

Grönt är skönt

Någon reser till Indien, någon annan brottas med annalkande studentångest. Någon åker hem till familjens trygga vagga, någon annan ger sig ut i ruset. Någon känner sig ensam ikväll, någon annan har fjärilar sprattlandes i magen. Någon dricker för mycket. Någon känner glädjen åter komma smygande i solen. Någon väntar, planerar, bävar och längtar till mars.

Själv sitter jag upprullad i en soffa, och tänker att ibland är ensamhet det bästa som finns. En fläskkotlett, ett munspel och en skärgårdsdvd är allt som behövs. Kvack.

Smygreklam!

http://www.svenskaturistforeningen.se/vitabandet 

Det här är mina fantastiska vänner. Min längste vän Fredrik som lär vara landets mest tacksamma person att reta (och skratta med), och min extremt sötsaksbenägne vän David som är lika stenhård som han är ödmjuk. Det är när jag tänker på sånt som deras kommande vår som jag misströstar lite mitt i allt blahaj om fel i fastighet, friskrivningsklausuler, kontraktsbrott och tröskandet av tjocka böcker, sida upp och sida ner...

För det är ju sol på näsan i en solgrop, fjällvy framför ögonen när man vaknar, att skala apelsin med kalla fingrar, buffbränna, att såsa ihop i bastun efter motvind och djupsnö, upptinade tår, fesljummet termoskaffe, och att ha samma långkalsonger på sig så länge att de nästa växer fast på kroppen som är livet.

Nya gardiner och sånt

Människan är verkligen en underlig manick. Även om det är en insikt jag når minst tre gånger om dagen, förundras jag över den varje gång.

Att skräcken för en misslyckad tenta som kan få en att totalt tappa tron på sin förmåga, intelligens och karaktär, sveps bort på ett ögonblick av tusentals lättade fjärilar i magen.
Att en ofattlig hemlängtan kan baddas genom en gnutta sol på näsan vid en sjö.
Att även den allra grövsta sortens oro kan duschas av i varmt vatten eller avfärdas över en kopp kaffe.
Det är konstigt. Och det gör mig både rädd och hoppfull på samma gång.

Såg för övrigt "De ofrivilliga" igår. Om jag hade varit en proggig gymnasielärare hade jag tvingat alla förtappade ungdomar att se den.

Ptja.

Det är ett jädra tjat om vädret. Om snön. Jag skulle också kunna gagga på om hur hurvigt det är och hur skojigt det ser ut när folk tvingas ragla runt i cyklop för att finna väg. Men det gör jag inte. Jag tycker i och för sig att det är ganska fint när folket enas på det här viset. Det sker ju inte så ofta. Vid fotbolls-VM, terroristattacker och vid riktigt, riktigt grisväder. Vi sitter i samma skit allihop.

Jag är lite tom just nu. Kanske för att jag tvivlar. Kanske för att det kommer bli en lång vinter. Eller kanske bara av den enkla anledningen att vi har fått en TV. Jag vet int'.