PS.

Tänkte bara dela med mig av en talande "dagens bild". Här har ni mitt liv. Ihoprullat till en hög med korvar, redo att erövra världen. Ha ha ha.. Har ni någonsin skådat något så äckligt jävla präktigt?

Heartbeats.

Så lyckades man schabbla bort en lördagskväll. Oftast är jag ganska bra på att sminka upp humöret och bort oron. Men ibland misslyckas även en mästare i sin paradgren. Lite bilkörning på öde vägar i natten, med Lasse på spinn i spelaren, brukar hjälpa på det mesta. Och som tur var hjälpte det även på mina hjärnspöken.

Nu återstår ett par dagar med fix, x antal panikartade telefonsamtal med Ewertsson, avsked och troligtvis ett par klarsynta sekunder då och då, då jag inser hur mycket jag löjlar omkring. Sen! Onsdag 17.53 kastar vi loss (nåja) och förhoppningsvis dimper vi ner i NZ fem dagar senare.

Jag vet inte om bloggen följer med eller inte. Det är som sagt lite kinkigt med plats i väskan. Vi får se.

Nu är det iallafall slut på allt taskigt rese-känslo-tjafs. Jag har en tendens att hälla ur mig lite väl mycket blaha och mähä, jag vet. Nu är det dags för mig att hålla käften och åka.


Vi ses lagom till skinkan. Hejdå.

En ny bekantskap (och ett par gamla tack och lov.)

Har tillbringat hela morgonen med att utforska och pressa ner diverse prylar i min nya vän. Det kanske låter brutalt och jag ska säga er att det är det också vissa stunder. Min nyfunna vän är en Haglöfs Sec Track 55 Q. Säger det er ingenting så kan jag berätta att det är min andra följeslagare, förutom Ewert då, som har skrivit på ett tvåmånaderskontrakt och skall stå till min tjänst i medgång, motgång, regn och hetta fram till jul. Vi har som tur är lärt känna varandra rätt bra nu efter et par timmars samarbete. Jag har gett honom (ja, det är en han) en hel del komplimanger av typen "Jävlar va ballt, ett inbyggt tält!!! ...eller??"
Hur som helst, kampen för en 14 kg tung (lätt) packning har börjat. Och jag tänker inte vara den som viker sig först.

Igår fick jag skratta igen som jag inte skrattat på ett bra tag. Dannie, Fripp och Lök gjorde min kväll och det kändes precis så som det inte kan kännas annat än med ett gammalt flummigt tjejgäng som man saknat. Ah, ni vet ju precis hur jag menar.
(Efter käk på Salt och Peppar hamnade vi hemma i min soffa för att kolla på Labyrint. Förvånar det någon att Frida var den enda som inte fattade ett dyft?)

Två månader börjar i övrigt kännas väldigt trångt för allt vi vill hinna med. På tok för trångt.

Ännu mera rüsk

Nej, idag är ingen höjdare. Idag vill jag bort från päckel-rusket men inte för allt i världen åka bort från det finaste jag har här hemma.
. . .
Coldplay - Amsterdam
För ingen är väl bättre än Chris Martin på att fånga blå stunder. Han fångar i alla fall mina.

Bang bang

Helveteee. Här inne är jag garanterat yngst, flummigast och säkert fruktansvärt naiv jämfört med alla andra.

Det var min första tanke när jag klev in på intervjun. En dryg timme senare visade det sig att min panikanalys hade varit 110% rätt. Fan. Sen insåg jag att de nog, trots att jag inte själv direkt var särskilt nöjd (en underdrift) med detta, faktiskt hade fått en riktig och hyfsat rättvis bild av hur Sofia Thrane är. Jahapp, take it or leave it antar jag.

Lovisa räddade min dag med att sällskapa mig i Åre stad innan jag hoppade på tåget hem till de småländska skogarna igen. Vaknade kl. 04.30 av att konduktören på Nattåget vispade mig i skallen med en tidning. Ca tre timmar senare vaknade jag igen, av att jag sovit med huvudet i knät, upp till en vacker höstsolsmorgon i fula Nässjö.

Nu är jag hemma, trött och lyssnandes till The Wildfire (if it was true).

Från jämtländska fjäll (igår), till att göra tillfällig comeback på Dårhuset och jaga schizofrena/dementa ex-knarkare (imorgon)...
Kontrast måste helt enkelt vara mitt hemliga andranamn i dessa tider.

Så säg det nu

Man tror så lätt att man har all tid i världen. Så fel man har jämt. Jag jagar tid som en ilsken gnu dessa dagar, men det verkar vara nåt fel på min kondis. Jag orkar inte helt ikapp.

Imorgon bär det av till Åre. Har aldrig hänt förrut denna tid på året så det återstår att se hur skutan ter sig i oktober.

Igår gjorde jag nåt stort, jag brände 17 000 kr på mindre än en minut. HJÄLP!
Med ens blev jag en fattiglapp med en biljett till andra sidan jorden. YES!

Och ett stort tack till LW för höstens soundtrack, tack.

Pappskalle

Sprang en sväng i det vackra vädret idag, till Kullen. (Observera Kullen med stort K) Kullen är nämligen en gammal goding. Det var där Kjelle knuffade Linus i ån första veckan på lekis, det var där som vi blev överfallna av jordgetingar och halva klassen fick åka till sjukan och spy. Och det var där som vi övade längdskidor på halvmeterlånga 70-talsskidor inför "vasaloppet", runt runt runt. Kullen is the shit helt enkelt.

Min far har gjort ett nytt, revolutionerande inköp. Jag misstänker att det är nåt slags tv-shops hokuspokus han tror ska göra världen bättre här hemma. Det har hänt förut.
Det är tydligen ett strykjärn som man ska använda när kläderna hänger kvar på sträcket. ("Tänk vad SMART, eller hur?") Har inte vågat närma mig detta potentiella monster ännu, men det liknar en blandning av en dammsugare och ett mickstativ. Intressant.

José Gonzalez, som havregrynsgröt för själen.

Vad fan säger du?

"Vi har gjort skivan som jag själv alltid ville ha när jag var liten, nu kan jag pusta ut." - Gustaf Norén

Jaha?! Vad i hela friden är det du sitter och säger Gustaf? Betyder det att du tänker pusta ut för gott? Eller vadå?
Inget mer Mando?

Jag blir lite lätt nervös här, mr. Norén.

Vad är väl en bal på Eksjö Statt?

Haha, jag älskar den här bilden. Jag och Kennmark ser så jävla överseriösa ut. Och Sixtens tunga liknar en plattfisk.

Let's rule, babe.

Skönaste helgen på länge. Idag har jag lyckats åstakomma följande; pussat på min favorit, traskat en sväng i snuskigt duggregn med broder och bakat kaka till Johnny Cash. Med andra ord har jag inte gjort ett piss, men HU va det är skönt att vara hemma och göra nada nada, ingenting.

Det brukar vara ovisshet som kväver mig. För tillfället verkar det istället vara vissheten om att jag vet precis vad som händer som gör att jag snubblar inombords. Nu när jag vet att tiden är knapp här hemma så bygger jag upp någon slags skum oro inför resan, som jag egentligen längtar mig tjock till. Dumt ja, jävligt dumt.

Det finns många dumma grejer iochförsig, som man inte kan göra så mycket åt. Burma till exempel. Vad hjälper det att jag drar på mig 20 röda tröjor? En annan sak är mina nattliga problem. Jag kan ligga vaken om nätterna i flera timmar för att jag börjar fundera över sjukt onödiga saker. Som t ex hur många rutor det egentligen finns i en 200g marabouchoklad.

Sen kan man ju också grubbla över associationsförmågan om den hoppar mellan resfeber, burmesiska munkar och mjölkchoklad. Anyway, det här börjar spåra ur. Men innan jag drar mig ur, en feel-good favorit när hösthumöret tryter;
Fibes, oh Fibes! - This city's got no boulevards

Fred ut.